Therese Wiksten
Månadsarkiv:

maj 2018

Livsstil

Nu ligger lägenheten ute till försäljning!

Tanken är att sälja lägenheten i juli, men redan igår så lade vi upp den på mäklarens hemsida som kommande försäljning. Just nu finns alltså inga bilder inifrån lägenheten, det kommer i den ”riktiga” annonsen och efter att Studio in varit här och stylat. Då kommer den också ut på Hemnet. Däremot så har jag ju postat lite bilder här i bloggen innan 😉

Chansen verkar vara rätt stor att den säljs innan dess, men jag hoppas nästan att den inte gör det. Jag är sjukt nyfiken över hur dom skulle styla den. Lite mer utmaning än en luftig 3a kan jag tänka mig.

Separationsångest

Samtidigt som vi har ett hus som jag verkligen ser fram emot att flytta in i så känns det lite sorgligt att flytta härifrån. Det här är ändå det stället där jag bott längst i hela mitt liv. Jag älskar köket, alla lösningar som gjort det möjligt för oss att faktiskt bo två personer på 20kvm i 5 år, badrummet (framförallt granitkaklet i duschen), innergården, närheten till stan…
Vi har haft turen att ha en ovanligt bra förening, trevliga grannar, en mysig liten privat oas till uteplats, tokbilligt boende, fräsch tvättstuga, nära till mataffär och t.o.m gratis el.

Jag hoppas verkligen att personen som köper lägenheten kommer trivas lika bra. Eftersom det är vi som totalrenoverat och valt allt (minus det vi varit tvungna att leja bort då) så känns det lite som att lämna ifrån sig en bebis. Jag tvivlar ju egentligen inte – lägenheten är jättefin, men det känns ändå lite nervöst.

Så..om du behöver en lägenhet i Göteborg så tycker jag du ska kika på den här 😉 Okej, jag är väldigt partisk men den är verkligen superfin.

Livsstil

Vi har köpt ett hus!

Det känns fortfarande helt galet. Vi har köpt hus. Ett eget hus ute på landet.

Budgivningen är äntligen över!

Jag nämnde ju den där jättesega budgivningen som jag trodde skulle hålla på tills i jul. Vi lyckades alltså vinna den. Så fort det kom in ett bud så lade vi ett motbud direkt efter, för att försöka få upp lite tempo i budgivningen. En av dom andra körde däremot med taktiken att vänta till nästa dag samtidigt som han gjorde små höjningar. Han hoppades antagligen att vi skulle tröttna och ja..han lyckades verkligen med det. På torsdagen, efter att ha budat sedan i måndags, var vi så himla less på det så vi hade lust att bara skita allt. På fredagen hörde vi istället av oss till mäklaren och lade ett ganska mycket högre (tidsbegränsat) bud och en önskan om att få det klart innan helgen. Säljarna nappade och vi skrev kontrakt samma dag. Dom lät ungefär lika roade som oss av ”mesandet”. Antagligen inte vad den budgivaren hade tänkt sig.
Jag har läst om vissa budgivningar som håller på i ett par veckor och jag förstår verkligen inte hur man orkar?!

Renovering och inredningsplaner

Nu längtar jag så himla mycket tills vi flyttar in! Det är så mycket vi vill göra med huset och nu sitter vi och planerar, drömmer och försöker skapa (realistiska) planer. Huset är ju ett konstant projekt och vi kan ju inte göra allt på en gång, men det kommer nog hända mycket här framöver ändå.

Om ni är intresserade av renovering och inredning?

Först ut är antagligen källaren. Minska risken för fuktskador är prio ett så all trä, heltäckningsmattor och sådant ryker. Tvättstugan ska få sig ett lyft, liksom duschen vid bastun. Klinkers ska in i alla rum och den micro-lilla spiraltrappan ska bytas ut. Bland annat. Känner mig så himla tacksam över att vara gift med en händig plattsättare som har samma smak som mig. Än så länge är vi sjukt överens. Förutom halfpipen han vill bygga på skogssidan av gården…

Något som också kommer ryka rätt fort är alla valv..

Braskaminen däremot går ingenstans 🙂

Livsstil

Husjakten

En uppdatering

För några veckor sedan skrev jag att vi bestämt oss för att sälja lägenheten och köpa hus. Vi bokade möte med ett gäng mäklare och så började vi springa på visningar.

Sedan dess har vi haft fullt upp med att fixa det sista i lägenheten. Jag trodde aldrig att det skulle vara så mycket jobb med att snygga till rören, fixa lister och sådant där småfix. Vi har också hunnit välja mäklare och lägenheten kommer ut som ”kommande försäljning” vilken dag som helst nu. Vi har haft konsultation med ett homestylingföretag och i slutet av juni blir det fotografering och i juli säljer vi. Förhoppningsvis.

På husfronten då? 7 stycken har vi hunnit kika på och än så länge så är det bara ett som varit tillräckligt intressant för att lägga bud på. Hur det går? Jag kan sammanfatta det med att buda på bostad är sjukt påfrestande psykiskt. Just nu går det alldeles för långsamt. Den andra budgivaren väntar en halv evighet mellan buden och höjer minimalt. I den här takten så är väl budgivningen klar till i jul. Tur vi inte har bråttom i alla fall.

Huset som ligger precis vid vattnet hade annars varit helt fantastiskt, om det inte vore för att det behöver totalrenoveras. Helst hade man behövt riva det helt och bygga nytt, men så var det det där med strandskydd. Alldeles för mycket jobb, men läget alltså..

Vi har också spanat lite på ett renoveringsobjekt som vi var sugna på att åka och titta på. Det har varit visningar i två omgångar men inga bud har kommit in. Mäklaren hade däremot inte alls lust att låta oss kika på det utan skulle höra av sig om det blev ytterligare en visning. Hoppas verkligen inte våran mäklare kommer säga nej till intresserade spekulanter. Det känns ju bara jättedumt.

Men nu håller jag tummarna för att vi vinner den här budgivningen så vi slipper vara med om fler.

 

Internationella me-dagen
ME

Internationella ME-dagen

Idag, den 12e maj, har det varit den internationella ME-dagen. Det har uppmärksammats på lite olika håll och jag lyckades faktiskt vara på plats en stund idag under Millions missing här i Göteborg. Millions missing är en internationell kampanj med syfte att uppmärksamma ME. Den hålls i över 100 städer och i Sverige anordnades den i Umeå, Sundsvall, Stockholm och Göteborg.

Detta gör man genom att ställa ut tomma skor. Skor som tillhör ME-sjuka som inte klarar av att vara på plats, som saknas i samhället. Till varje par skor finns en tillhörande berättelse, vem som äger skorna, lite om när & hur personen blev sjuk och vad den saknar. Så otroligt jobbigt att gå runt och läsa.
Det hölls också en tyst minut för två ME-sjuka som tyvärr inte finns med oss längre.

    

Ett annat sätt att uppmärksamma sjukdomen på dagen är att bära något blått.
beblueforme

Uppmärksammat i media

Intervju med Elisabeth Berg

Ställer ut skor för att uppmärksamma ME-sjuka

”Jag har varit min mammas mamma sedan jag var barn”

Uppsalaskor med på aktion

”Vi ME-sjuka tvingas leva osedda i våra hem – vården måste hitta ett sätt att hjälpa oss”

Tomma skor ska synliggöra dem som inte syns

Manifestation för sjukdomen ME

Internationella ME & Fibromyalgi dagen…

Millions missing

Internationella ME-dagen

22 år med ME

Sluta skada ME-patienter

Inte jag men mina skor

ME Den osynliga sjukdomen
ME

Den osynliga sjukdomen

”Du ser inte sjuk ut”

Det finns några saker som jag tycker gör det lite svårt när det kommer till att förklara ME för andra. Till att börja med så är det en rätt bred sjukdom sett till hur allvarligt drabbade dom sjuka är. Dom som kommit undan lindrigast kan arbeta, åtminstone deltid, och ha någon form av fritid. Det krävs vissa anpassningar och en hel del återhämtning men hela livet är inte satt på paus.
På andra sidan har vi dom som är allra värst drabbade. Dom som ligger i ett mörkt, knäpptyst rum, inte kommer ur sängen och behöver hjälp med minsta lilla sak.

Samtidigt så får omgivningen bara se en när man mår som bäst. Dom gånger man orkar göra saker ute bland folk. Man anstränger sig för att se ”normal” ut, för vem vill se ut som ett vrak när man är ute bland folk? Kanske lite smink på det. Är man inte en av de allra värst drabbade så har man ju någon energi att använda. Där och då verkar man ju helt frisk, precis som vem som helst. Skillnaden är vad som händer sedan. En frisk person kan ha en fullspäckad dag, med arbete, träning, fika med en vän och kanske en middag ute på kvällen. Sedan kliver personen upp dagen efter och kan göra om samma sak en gång till.
En sjuk person går på den där fikan. Ser ut precis som vem som helst, skrattar och umgås. Om någon bekant går förbi där och då så är det kanske inte så konstigt om denne tänker att ”Hon ser ju inte sjuk ut”. Det ingen får se är att hon kan ha förberett sig i flera dagar för att orka ta sig ner dit och att hon antagligen kommer ligga hemma försämrad efter, kanske i flera dagar.

Hur förklarar man att jag kanske klarar det här, som jag brukade göra innan, en kort stund men jag kommer få betala för det efter? Eller så vet jag att min energi precis räcker och jag har prioriterat bort allt annat den här veckan. Det är t.o.m så pass att min man inte ser riktigt allt eftersom jag försöker vila så mycket som möjligt på dagen när han är på jobbet, just för att kunna vara ”så normal som möjligt” när han är hemma. Jag försöker få folk att förstå att jag är sjuk samtidigt som jag försöker verka så frisk som möjligt inför andra.

”Syns du inte finns du inte. Du är bara det som syns.”  

Går ME att bota
ME

Går ME att bota?

Det korta svaret här är nej. Idag är ME kroniskt.

Brist på forskning

Det finns alldeles för lite forskning och det känns som att ingen vet riktigt vad som egentligen är fel. Det spekuleras och forskare kommer med teorier men det verkar inte finnas tillräckligt för att kunna säga något säkert. Det avsätts helt enkelt alldeles för lite pengar och ME är otroligt bortprioriterat. Framförallt i Sverige. Jag känner mig däremot hoppfull inför framtiden. Bara det ges medel och förutsättningar så tror jag mycket kan hända. Det hade känts jobbigare om ingen hittat något botemedel trots en massa forskning och resurser.
Det förutsätter ju däremot att myndigheterna faktiskt börjar ta ME på allvar och avsätter pengar till forskning.

Lindra

Det man däremot kan göra är att lindra sjukdomen och framförallt se till att den inte blir värre. Man kan få både smärtlindring och hjälp för sömnen, vissa blir dessutom hjälpta av B12-prutor. En väldigt viktig del i att lindra sjukdomen är något som kallas pacing. Man måste helt enkelt lära sig att hushålla med sin energi och hitta balansen mellan aktivitet och vila. Det handlar alltså inte om att försöka trappa upp aktiviteten för att till slut fungera till 100%, utan att hitta den nivå som fungerar utan att man blir sämre.

Förvärra

Helst vill man bota, i andra hand lindra. Något man inte borde vilja är att förvärra, men tyvärr är det precis det som sjukvården och Försäkringskassan ofta gör idag. Det är en väldig hets på att pusha, istället för att lita på den forskning som finns. Forskning som säger att det kan vara förödande och leda till permanent försämring att gå utanför sin gräns.
Dom flesta som blir sjuka blir gradvis sämre, det är få som helst plötsligt en dag vaknar upp och är totalt sängbundna. Dessa personer, som kanske klarat av att arbeta deltid, sköta hemmet till viss del, leka med barnen eller ta en fika med en vän, ska alltså pushas till ökad aktivitet, test efter test och bråk med försäkringskassan. Något som till slut gör personen totalt sängbunden. 100% sjukersättning kan ju inte vara bättre än 50 eller 75%? Ändå är det precis det som händer. Människor som skulle kunna vara en liten del av samhället blir helt puttade över kanten, bara för att läkare väljer att inte tro på en sjukdom och försäkringskassan har någon slags idé om nolltolerans när det kommer till sjukskrivningar.

Ju sämre man blir desto större är risken att ett framtida botemedel inte fungerar.

 

9 saker du inte ska säga till någon med ME
ME

9 saker du inte ska säga till någon med ME

9 saker som jag, och antagligen väldigt många andra, är trötta på att få höra. För min del kommer tyvärr oftast kommentarerna från sjukvården.

Alla är trötta

Ja, folk generellt är trötta. Det var jag också innan jag blev dålig. Det är däremot en stor skillnad på att vara trött och utmattad. Det är dessutom bara en del a symtomen. ME är så mycket mer.
Jag vill inte säga att jag är trött för det känns så ”fjuttigt”. Tänk om jag faktiskt bara var lite trött, istället för totat tömd på energi. Helt slutkörd. Du vet som när man är riktigt sjuk i influensan och inte tar sig upp ur sängen. När det är jobbigt bara att ligga ner och man nästan får panik över var man ska ta vägen. Det går så klart i vågor. Sköter jag mig (dvs gör nästan inget alls och vilar mellan precis allt) så klarar jag mig ändå relativt bra. Men det är ändå helt annan trötthet, som sitter mer på djupet. En brist på energi som inte kommer tillbaka när man vilar. Som ett trasigt batteri.

Du är bara lat

”Du vill inte bli frisk. Du är bekväm med att inte göra något och försöker ju inte ens.” Är du dessutom överviktig så är det här ett återkommande tema. Vem gillar att inte kunna göra något alls? Knappt ens orka umgås med sin familj? Även om ingen läkare sa det rakt ut till mig så fick jag ändå hintar om det. Trots att jag elitsatsat i en idrott och arbetade på gym när jag blev sjuk. Nej, jag är nog bara lite ”rädd för att röra på mig”.

Kan du inte bara köra på ändå?

”Men om vi struntar att i att sjukskriva dig så kommer du ju vara tvungen att gå till jobbet, då kommer du ju gå dit. Du måste bara börja göra saker. Det kommer vara jobbig i början, men det går över om du bara kör på” Det tyckte en av mina läkare lät som en bra idé. Jag vet inte om hon ger samma råd till någon som brutit benet. ”Om du struntar i att avanmäla dig från loppet så kommer du ju behöva springa, då är det ju bara att köra.” Troligtvis inte.

Det som inte gick in hos den läkaren var att jag försökte pusha mig att gå till jobbet och att jag kollapsade helt. Hur mycket jag än ville så kunde jag fysiskt inte ta mig dit.

Är du deprimerad?

”Är du deprimerad? Inte? Är du verkligen säker? Helt säker? Men du borde ju vara det!” Depressioner kan ge fysiska symtom, absolut, men det är skillnad på en depression och ME. Ett litet tips: Vid depression vill man sällan göra något alls. De flesta med ME har så mycket som de skulle vilja göra om de bara kunde. Att man sedan kan bli deprimerad av att vara sjuk länge är en annan sak. Det verkar dock vara läkarnas favoritdiagnos och botemedlet mot allt är antidepressiva. Och förlåt för att jag inte blivit deprimerad, trots att min situation är skit.

Men du gjorde ju x förra veckan?

Det finns olika grader av ME. Vissa är totalt sängbundna, andra orkar lite. Gör jag något som kan verka ”friskt” så betyder det att jag med stor sannolikhet fått ligga och må extra dåligt i flera dagar efteråt. Tyvärr verkar vissa (framförallt FK) känna att om man gör en sak en gång så orkar man 10 liknande saker, varje dag, varje vecka. Ingen ser hur mycket man fått vila innan och hur mycket man får betala för det efter.

Du ser ju inte sjuk ut

Det beror antagligen till stor del på att den enda gången folk ser en är när man är tillräckligt bra för att orka göra något. Majoriteten av dagarna är det ingen utomstående som tar del av. Alla symtom syns dessutom inte. Det finns många sjukdomar som inte märks, men som begränsar den sjukes liv.

Du måste bara börja träna

Alla mår bra av att träna, och i grunden håller jag med om det. Alla friska personer mår bra av det. Sedan finns det tillstånd då det inte är bra. Som att man inte rekommenderar löpning till någon som brutit foten eller att man inte ska träna när man har ont i halsen. Att man ofta har exakt samma symptom vid ME som vid en influensa eller förkylning då man absolut inte ska träna, det verkar få bry sig om..

Det finns forskning som styrker att man blir sämre av att anstränga sig med ME, ofta är dom försämringarna dessutom permanenta. Ändå vågar sjukvården gå på linjen att man ska pusha, pusha och pusha.

Om du ändrar kosten så här ….

Bara man börjar äta LCHF, mer vitaminer eller något tveksamt studerat hälsopreparat så kommer allt bli bra. Med tanke på hur lite hjälp dom flesta får och hur mycket alla dessa har fått testa sig fram och experimentera själva så skulle väldigt många blivit friska om det faktiskt var så enkelt som att lägga om kosten. Klart man ska äta bra, annars kommer man bara må ännu sämre, men det är inte sannolikt att någon kost kommer bota sjukdomen.

Det sitter bara i huvudet

”Är du säker på att du mår sådär dåligt? Det låter orimligt att en 30-åring mår som en 75-åring.” Hur orimligt min läkare än tyckte det lät så är det ju tyvärr så. Men visst, när man hör det tillräckligt många gånger så börjar man själv tvivla. Speciellt om jag kommer in i en period där jag mår lite, lite bättre. Tänk om jag bara inbillar mig? Om jag blir bra bara jag pushar lite till? Och så leker jag frisk. I några dagar, tills jag kraschar. Nej, jag är inte frisk, hur mycket jag än vill det.

>>Känner du igen dig, eller är det något annat du är trött på att höra?
Vad är ME
ME

Vad är ME?

Myalgisk Encefalomyelit

ME står för Myalgisk  Encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit är en inflammation i hjärna och ryggmärg. Den klassas som en neurologisk sjukdom som uppemot 40 000 Svenskar kan lida av. Dom flesta har troligtvis inte fått korrekt diagnos. 75-80% får ME i samband med en infektion.
Det är en så kallat uteslutningsdiagnos där en mängd andra sjukdomar ska uteslutas. När man gjort det utgår man från Kanada-kriterierna när man ställer diagnosen.

Symtom

Många beskriver sjukdomen som att få en influensa som aldrig går över.
Vanliga symtom är:

  • Sömnstörningar
  • Smärta/värk i lederna
  • Koncentrationsproblem
  • Svaghet i muskler
  • Överkänslighet för ljud och ljus
  • Huvudvärk
  • Halsont
  • Utmattning. En trötthet som inte går att vila bort
  • Hjärndimma
  • Svullna lymfkörtlar
  • Magbesvär
  • Minskad tolerans för stress

Det som utmärker ME är det som kallas för ”ansträngningsutlöst symtomförvärring”. Det förkortas ofta PEM efter engelska ”Post-Exertional Malaise. PEM innebär alltså att symtomen förvärras och du känner dig sjuk efter ansträngning.
Det var så jag råkade snubbla över ME när ingen läkare förstod vad som var fel. Jag googlade på ”varför blir jag sjuk och får ont i halsen varje gång jag gör något” och i princip allt som kom upp handlade om ME. Jag var tydligen inte ensam om det.

Leva med ME

Det finns inget som botar sjukdomen, men symtomen går att lindra. Överansträngning och infektioner förvärrar tillståndet, så det är viktigt att anpassa sig efter vad kroppen klarar av. Det låter kanske ganska enkelt men det kan vara otroligt svårt, speciellt när man klarar av olika mycket olika dagar.

1177 skriver: ”Det går inte att träna sig frisk från ME/CFS. Det går inte heller att vila sig frisk. Besvären kan förvärras av att du anstränger dig. Därför bör du inte överanstränga dig om du har fått diagnosen ME/CFS. Det gäller att hitta en nivå för aktivitet som du klarar av utan att må sämre dagen efter. ”

Dom skriver också: ”Sjukdomsförloppet kan vara mycket varierande med bättre och sämre dagar. Regelbundna vanor är viktiga och du bör tänka på att inte överanstränga dig de dagar du känner dig starkare. Det är viktigt att du fortsätter att vara aktiv utifrån dina förutsättningar och hittar en balans mellan vila och aktivitet. Då minskar risken för ytterligare försämringar.”

>>Vill du läsa mer om ME så finns all tänkbar information på RME:s hemsida (Riksförbundet för ME-patienter)
Lever du med ME? Är det något du skulle vilja dela med dig av om ME och att leva med sjukdomen?
Livsstil

Nu är karusellen igång

Igår bockade vi av vår tredje visning och på kvällen hade vi mäklare nummer två i ordningen här hemma. I eftermiddag, imorgon och på fredag har vi ytterligare mäklarbesök inbokade. Sedan är det dags att välja och köra igång hela processen med försäljningen. Och på måndag ska vi på ytterligare två visningar.

Det är helt klart blandade känslor. Till att börja med så är jag så himla slut. Det är så mycket åkande, intryck att ta in och beslut som ska tas. Inget hus hittills har däremot varit tillräckligt bra för att lägga något bud på. Tänk om vi inte hittar något? Och tänk om ingen vill köpa våran lägenhet?

Det börjar sjunka in att vi faktiskt ska sälja den nu. Jag var ju helt inställd på att vi skulle hyra ut den ett tag innan vi släppte den men nu kommer vi alltså sälja. Nu. I sommar. Våran lilla pärla. Det svider lite för jag har verkligen älskat lägenheten. Området, köket, badrummet, vår alldeles egna lilla oas på baksidan, närheten till stan.. Förutom att det inte är helt optimalt att bo två personer här så har den verkligen varit perfekt. Jag hoppas verkligen att någon annan kommer hit och känner samma sak.

Varför ägnar jag en månad åt ME?
ME

ME-månad i maj

Den 12e maj är det internationella ME-dagen. Jag hade först tänkt att jag skulle göra något för att uppmärksamma den dagen, men så ångrade jag mig. Jag kör en temamånad och uppmärksammar ME (Myalgisk Encefalomyelit) under hela maj istället. Det kommer dyka upp inlägg utspritt under hela månaden och jag hoppas det kan bidra till att sprida lite kunskap. Göra rösterna hörda för alla som inte orkar. Jag är ingen expert på ämnet utan kommer skriva utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser.

Varför bryr jag mig? Har jag ME?

Om jag har ME? Jag vet inte, men det är tyvärr väldigt troligt. När man sprungit hos läkare i två år och dom inte hittar något, när man får svaret att ”det finns inget mer vi kan testa för” och man samtidigt uppfyller kriterierna för ME så ser det inte så ljust ut. Det ska vara om läkarna har glömt eller missat något.

Jag började misstänka ME i slutet av 2016 och har sedan dess läst på en hel del och pratat med många andra i samma situation. Det värsta är att läsa om alla andras öden. Man kan säga att det finns flera grader av helvetet och ju sämre stöd du har från de närmsta desto större är risken att bli väldigt dålig. Det här är nämligen en sjukdom där bra en liten överansträngning kan leda till permanent försämring. Det är dessutom en sjukdom som, trots att den är erkänd och har en diagnoskod, många läkare och försäkringskassan väljer att ”inte tro på”. Man måste slåss för att få läkaren att lyssna och sedan måste läkaren slåss för att FK ska lita på deras utlåtanden. Har man då ingen partner eller familj som kan ställa upp så är alltså risken stor att man står helt utan inkomst samtidigt som man bara blir sämre och sämre av allt kämpande.

Jag har läst om så många som från början varit dåliga men ändå haft någon arbetsförmåga kvar, men det har inte varit ”okej” från myndigheter och läkare. Så det har pushats, pushats och pushats och helt plötsligt står personerna där helt utan arbetsförmåga, totalt sängbundna och kanske utan möjlighet att någonsin bli bra igen. Till vilken nytta då? Människor som haft arbete, sociala liv, hobbys och familjer.

Därför ägnar jag en månad åt ME.