Therese Wiksten
Kategori:

Livsstil

Livsstil

Som att jobba hemifrån med barn..

Så kom snön…

Igår vaknade jag till en mindre snöstorm. Idag när jag drog upp persiennerna så låg snön kvar men istället för att det snöade i sidled så bjöds det på blå himmel. Det tackar jag för. Det är nästan så det faktiskt känns som vinter!

Härliga måndag! (…?)

Jag gillar måndagar, det blir som små nystarter varje vecka. Som nyår eller när man började en ny årskurs i skolan. Idag däremot är måndagen inte så snäll mot mig. Jag är otroligt taggad på en ny vecka, men inget vill riktigt gå min väg.

Jag vill inte gnälla men idag är Gumman gratis.. Det känns ungefär som hur jag föreställer mig att det är att försöka arbeta hemifrån med ett speedat barn hemma. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ordet ”Nej” hittills idag. Säkert 200 gånger. Och jag överdriver inte ens. ”Gå ner därifrån”, ”Riv inte ner den där”, ”Akta ljusen!”, ” Gå ner från spisen”, ”Släpp min fot!”, ”Kliv inte på datorn”, ”Akta dig”, ”Lägg inte min sko i kattlådan!”, ”Akta blomman”
Det är svårt få något gjort när man blir avbruten en gång i minuten.

Jag känner mig kanske också lite extra bitter idag eftersom vi pratade om ett hus i helgen. Jag såg det på Hemnet för några veckor sedan och igår såg vi att det fortfarande låg ute. Ett stort renoveringsobjekt, men otroligt mycket billigare än andra hus i området. Potential att bli riktigt bra. J blev intresserad på riktigt och jag mailade t.o.m mäklaren. Men så insåg han att han inte var så sugen på ett renoveringsprojekt under tiden han pluggar så han gjorde en helomvändning och tyckte att ingen flytt inom 5 år. Jag som såg en öppen spis och ett eget kontor framför mig. Och en möjlighet att kunna börja måla igen… Bara det att kunna stänga in sig och arbeta i fred!

Starta företag?!

Men. Nog om det. Dags att ladda om och få tillbaka den där peppiga känslan igen. Idag ska jag få iväg lite jobb, komma ikapp med julkalendern och försöka få ihop en vettig affärsplan. Jag anmälde mig nämligen lite spontant till starta företag-dagen imorgon. Jag har ju gått och velat fram och tillbaka i många år nu och jag känner att jag borde ta tag i det där. Men oj så svårt och stort det känns! Och läskigt! Jag hoppas i alla fall kunna räta ut ett helt gäng frågetecken imorgon. Bloggen kommer vara stommen i företaget och det känns så svårt att sälja in det som idé jämfört med att ha en konkret (traditionell) produkt att sälja. Vill inte stå där framför en äldre man i kostym imorgon och få kommentaren ”Men lilla gumman, inte kan du jobba som bloggare, den hobbyn får du ju syssla med på fritiden”.  (Jag är inte alls fördomsfull..)

Nu har katten lagt sig så nu ska jag passa på att få saker gjorda!

Hur ser din måndag ut?

 

Livsstil

”A trip down memory lane”

Jag läste Madeleines inlägg ”Att lyckas & vad är framgång, utifrån dålig självkänsla.” förut idag och jag kan verkligen känna igen mig. Så jag tänkte skriva ett eget inlägg på temat. Om hur jag lärde mig att ”att misslyckas” inte är något dåligt.
Det inlägget kommer, men inte idag. Jag fastnade nämligen i någon slags spiral av gamla stuntfilmer.. Det visade sig nämligen att jag har över 4000 filmer på den gamla hårddisken, majoriteten från cheerträningar. Så istället för att göra det jag hade tänkt idag så har jag tagit en rejäl nostalgitripp.

Jag saknar stuntandet så det gör ont!

Jag saknar gemenskapen, adrenalinkickarna och att göra sådant som egentligen är lite för läskigt. Pirret i magen av alla snurrar och volter och kicken när man sätter något för första gången. Känslan när jag ställde en rewind (bakåtvolt) för första gången går inte att beskriva. Jag tror det tog nästan 3 år och i början grät jag innan vi skulle köra.

Hatkärleken till att tävla. Före är jag så nervös att jag håller på att gå under. Det har hänt mer än en gång att min stuntpartner nästan fått bära ut mig på mattan. Jag kommer ihåg min första tävling. Samma dag fick vi helt plötsligt problem med första stuntet i programmet. Man vill inte missa första stuntet. Vi paniktränade i uppvärmningshallen tills vi var tvungna att springa för att hinna till vår tur på tävlingen. Miss, miss och miss. Jag tror inte vi ställde en enda på hela den förmiddagen. Jag höll på att gråta av nervositet när vi stod på mattan och väntade in musiken. Men den känslan sedan!

Eller när jag blev övertalad att köra lag ett år. Precis innan vi skulle tävla på DM får jag black out och glömmer bort hela programmet. När jag sätter första foten på mattan minns jag fortfarande inte ens var på mattan jag ska stå. Men det släppte, som tur var. Förstå vad jobbigt det hade blivit annars.

När programmet väl startar så är det värt all nervositet i världen. Då är det bara helt fantastiskt kul. Konstigt nog. Jag som avskydde alla former av redovisningar när jag var liten. Jag var verkligen smärtsamt blyg. Att jag skulle ställa mig nästan ensam på en scen hade aldrig hänt då.

I år var det 10 år sedan jag tävlade första gången och 4(?) år sedan vi slutade stunta. Om vi bortser från att jag antagligen inte skulle klara av att verkligen träna så är jag så himla sugen på att köra igen. När blir man för gammal? Är det någon träning jag faktiskt skulle klara, så länge vi inte snackar elitsatsning, av så är det ju det här. Ett stunt tar ju inte många sekunder och med tanke på allt prat som blir mellan så blir det mycket vila och inte särskilt många aktiva minuter totat. Kanske, kanske..

Apropå elitsatsning så är det kul att se hur långt cheerleadingen har kommit sedan jag hoppade in och körde lag (flera av dom jag tävlade med då är faktiskt med i landslaget på filmen här under). Det är en helt annan nivå nu och det har gått fort!

Svenska damlandslaget på Vm i våras:

Så…det har jag sysslat med idag.. Hur var din måndag?

Livsstil

17-11-03

En frusen fredag

Inlägget innehåller annonslänkar

frusen

Godmorgon, skål och trevlig fredag!

Det framgick nog ganska bra i min höstlista vad jag tycker om den här årstiden. Jag skulle med andra ord gärna flippa runt jordklotet ett halvt varv och njuta av våren nu istället.

Jag verkar förvandlas till en isbit så fort hösten ens börjar hinta om att vara på väg. Och jag lyckas inte tina upp. Just nu sitter jag med lager på lager på lager av kläder, tända ljus och en stor kopp te. Gissa vad? Jag fryser.
Prio ett till nästa hus är en öppen spis. Och badkar.

 

Men vad gör man? Är jag den enda som är så här frusen?

Det är tur jag kan yoga i mina vanliga kläder för min träningsgarderob hade behövt en rejäl uppdatering för att klara av den här arktiska kylan(?) Mina Jämtländska gener lämnade jag nog kvar där uppe och jag hade nog behövt varenda plagg på bilden under för att hålla mig varm. Samtidigt.

yogakläder

1 // 2 // 3 // 4 // 5 // 6 // 7 // 8 // 9 // 10 // 11 // 12 // 13

Livsstil

Vad behöver du idag?

Jonas har somnat med katten i knäet och jag funderar över om det är okej att gå och lägga sig innan kl 21.

Den här helgen har varit så himla skön. Inget larm har varit ställt och jag har sovit till mitt på dagen både igår och idag. För att min kropp har behövt det. Solen har varit framme så jag har passat på att ta en lite längre promenad och jag har varit ute med Gumman. Utöver det så har jag bara tagit det helt otroligt lugnt. Jonas har haft helgrep så jag har varit själv från igår på dagen tills i morse. Egentid. Det är lyx när man bor i en liten 1a. Då passar jag på att dricka te, äta klementiner och kramas med katten.

Jag borde bli bättre på att lyssna på vad min kropp faktiskt vill och behöver.
Är du bra på att lyssna på din kropp? Har du gjort något i helgen för din egen skull?

katthjälp
Livsstil

Katthjälp

Säg hej till Merci, eller Gumman som hon oftast kallas, min kollega. Enligt henne själv i alla fall. En liten übermysig diva med ett väldigt stort bekräftelsebehov.
Det börjar alltid på en bra nivå. Hon kryper in nära och övervakar arbetet. Men så märker hon att böckerna får mer uppmärksamhet än vad hon får. Så kan man ju inte ha det. Bäst att göra matte uppmärksam. Taktik 1: Rulla ut lite över böckerna och trampa på matte sådär mysigt med framtassarna. Funkar inte. Taktik 2: Leka med boken. Funkar sådär, då blir man bortlyft. Taktik 3: ”Titta vad jag hittade, en leksak! Säg att jag är duktig! Lek med mig!” Leker vid sidan av böckerna samtidigt som jag försöker läsa. Duger inte. ”Hallå, du håller ju fortfarande på med böckerna!” Taktik 4: Lägga sig över allt och försöka se söt ut. Suckar. ”Matte fattar ingenting” Men sedan så! Lite kli under hakan. Full uppmärksamhet. Precis så som det ska vara.

Idag regnar det. Gumman vill ut. Fast inte i regnet. Jag försöker förklara för henne att hon inte vill gå ut. Det går sådär. Såklart.
Så hon står vid dörren och skriker.
Vi tar på oss sele och koppel och jag öppnar porten ut. Hon stenvägrar och springer in igen.
10 minuter senare:
Hon står vid dörren och skriker.
Vi tar på oss sele och koppel och jag öppnar porten ut. Hon stenvägrar och springer in igen.
10 minuter senare:
Hon står vid dörren och skriker.
Vi tar på oss sele och koppel och jag öppnar porten ut. Hon stenvägrar och springer in igen.
10 minuter senare:
Hon står vid dörren och skriker.
Jag orkar inte ta på henne sele och koppel igen utan låter henne skrika. Så nu har jag en arg katt som tycker att jag är världens sämsta matte.

Dom där post-it-lapparna i kalendern ser inte sådär fina ut längre och jag har fått en svans i mitt te. Känner att det nog bara är början. Hon sitter på bordet och stirrar på mig. Smider planer. Här ska hämnas för regnet. För det är ju så klart mitt fel.