Therese Wiksten
Kategori:

Sjuk

Sjuk

Tankar om energi

Godmorgon!

Hoppsan, här har det inte varit mycket aktivitet senaste veckan. Och det gäller tyvärr inte bara bloggen.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lära mig vad min kropp klarar av, det verkar mest vara rysk roulette för tillfället. Vi körde en städhelg förra helgen. Inget avancerat egentligen. Jag tog det otroligt lugnt, varvade med vila och tyckte jag kände efter sådär löjligt mycket. Men tji fick jag.

Det beter sig lite som träningsvärk

På måndag mådde jag okej, på tisdag slog ”träningsvärken” till och jag blev sjuk. Eller vad man nu ska kalla det. Enligt läkaren jag träffade sist så är jag ju inte sjuk, ”det är ju bara symtom”. (Symtomen slog till?) Onsdag till fredag var värst och nu under helgen har jag gått tillbaka mot mitt lite mer normaldåliga mående.

Det värsta med dom där dipparna är den totala utmattningen. Att jag sällan ens orkar slösurfa eller svara på kommentarer här. Lite som när man har feber och det är jobbigt bara att vara. Det blir så himla isolerat.
Jag är ju alltid trött. Eller nej, jag vill inte kalla det för trött. Det är en helt annan typ av trötthet, antagligen lite åt samma håll som utmattade upplever. Det går i alla fall inte att jämföra med den normala tröttheten man kan känna. Hur som helst, min poäng här är att jag aldrig har särskilt mycket energi, men den räcker ju i vanliga fall till något.

Förra veckan var jag extra tacksam över att det är en katt och inte en hund vi har. Nu kryper hon ner under täcket när jag ska bädda och ser ut att säga ”snälla, bara lite till..” istället för att stå promenadredo vid dörren med en viftande svans..

Som en sliten, gammal smartphone

Förra veckan var jag som min förra mobil, som helst plötsligt slutade ladda. Obrukbar. Nu är jag mer som en smartphone med för många år på nacken. Den går att använda men folk generellt skulle räkna den som trasig. Den laddar långsamt, blir aldrig direkt fulladdad och räcker max ett par timmar. Man måste välja om man ska ringa ett samtal eller kolla FB. Spel, youtube eller andra tunga appar är bara att glömma. Telefonen klarar inte ens av att installera många av apparna. Men, den där korta tiden som telefonen faktiskt fungerar så beter den sig ofta precis som vilken telefon som helst. Det är först när samtalet bryts och telefonen är död som man kommer på att den inte riktigt fungerar som den ska.

Så nu ska jag lägga mig på sängen med en stor kopp te och svara på mail och börja bocka av det jag skulle ha gjort förra veckan. Det blir väl lite som att använda mobilen med laddaren i. Jag ska i alla fall försöka vara riktigt försiktig med min energi nu för jag känner mig inte så sugen på fler dippar nu innan jul.

Tänker du på hur du hushållar med din energi? Det var verkligen inget jag reflekterade över när jag var frisk, men jag önskar verkligen att jag hade gjort det, så hade det kanske varit lite lättare nu.

Sjuk

Balans

Det är svårt att lära sig vad kroppen klarar av

Jag har mått lite bättre på sista tiden. Börjat tänka att det kanske håller på att vända. Jag hade börjat se ljuset i tunneln. Trodde jag.

Igår passade jag alltså på att gå ner till biblioteket. En dryga 2 km promenad. Jag var tvungen att vila där i en timme innan jag kunde gå hem igen. På kvällen kom ”baksmällan” som ett brev på posten. Huvudvärk, frossa, värk i kroppen, illamående..osv. Idag mår jag som en påse skit och orkar knappt sitta upp. Helt överkörd.

Då slog det mig. Jag har inte haft några läkarbesök eller annat som jag varit tvungen att springa på det senaste. Inga bullriga och stökiga miljöer. Inget som tagit för mycket energi. Promenader har jag tagit så det var nog inte den som var boven. Fast dom har ju snarare varit skogspromenader i jämförelse. Jag kanske faktiskt har hittat balansen. Listat ut vad min kropp klarar och behöver.

Nu: sova.

Sjuk

Får jag vara glad?

Jag har uppenbarligen inte riktigt kunnat släppa det där lite udda besöket på vårdcentralen tidigare i veckan, för här kommer ytterligare ett inlägg tillägnat det.

Att vara sjuk när man är en positiv person

Sjuksköterskan som jag träffade pratade med mig om mina symtom och till slut undrade hon: ”Men hur mår du? Det måste ju vara jättejobbigt?!” Hon lät väldigt förvånad när jag svarade att jag under omständigheterna ändå mår helt okej. Det är klart att det är skitjobbigt att emellanåt inte ta sig ur sängen och att jag är så pass begränsad som jag är, men jag ser inte det här som min slutdestination. Jag har hopp om framtiden, jag känner mig motiverad att göra saker och jag lyckas för det mesta ändå se det positiva i det jag faktiskt kan göra.

Hon fortsatte att ställa liknande frågor, som om hon väntade sig ett annat svar. Nästan som att hon försökte övertala mig att jag mår dåligt även psykiskt. Efter ett tag utbrast hon: Är du säker på att du inte är deprimerad?”

Låt mig tänka. Ja!

Jag förstår att det kan uppfattas som konstigt, det gör jag. Att inte bara vilja dra täcket över huvudet och dö när man mått så här en längre tid. Jag har också full förståelse för dom som faktiskt blir deprimerade. Det är däremot inget man väljer. En person som är deprimerad kan inte bara kan välja att inte vara det och på samma sätt kan inte jag välja att vara deprimerad. Varför jag nu skulle vilja det.

Hade det varit bättre om jag var deprimerad?

Kanske ”krockar” det lite när jag pratar med vårdpersonalen. De flesta i min situation är kanske deprimerade? När jag beskriver hur jag mår så låter det kanske som att jag berättar att jag brutit båda benen men sprungit Göteborgsvarvet. Hade det kanske varit lite lättare att få hjälp om jag varit deprimerad?

Det hade varit otroligt intressant att höra dina tankar kring det här, om du varit i en liknande situation.

Sjuk

Blodtryckskoll och oombedda råd

Förra helgen var mamma och hennes kille (gubbe? särbo?) här på besök. Jag träffar dom så himla sällan så det var ju så klart väldigt kul att ses. Dom tog in på ett hotell som ligger alldeles runt hörnet och så tog vi det mest lugnt och umgicks. Vi tog en skogspromenad med katten och jag passade på att visa dom utsikten över Göteborg och så bjöd dom på mat.
Hur trevligt det än var så blev jag totalt slut och det tog väl en 4-5 dagar innan jag var tillbaka på en okej nivå igen. Jag vet inte om det var promenaden, att vara social eller restaurangbesöket som tog så mycket energi. Eller kombinationen.

Blodtryckskoll #2

Jag hann i alla fall ladda upp batterierna någorlunda tills idag då det var dags för besök nummer 2 för att kolla blodtrycket. Lite högre än sist men fortfarande inom det bra spannet. Bra, men antagligen inte så bra att jag får tillbaka mina p-piller.

Sjuksköterskan frågade lite om sjukskrivningen och vi pratade om hur frustrerande det är att inte veta vad som är fel. Jag förklarade hur jag mår och hur det påverkar vardagen. Jag berättade att jag tränade mycket förut och i vanliga fall arbetar på gym. Nu klarar jag inte av mer än korta promenader och lätt yoga. Och så kom dom där råden.

”Du måste röra på dig mer!”

Jag förklarade vad som händer som jag gör för mycket. Hur dålig jag blir och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Jag förklarade hur mycket sämre jag successivt blivit efter varje gång jag försökt vara aktiv och hur mycket värre det är idag jämfört med bara för ett halvår sedan.  Hon tyckte att ”Det är ju inte farligt att må så” och ansåg att jag skulle fortsätta ändå. Nä, kanske inte farligt i den bemärkelsen men är det värt det om det skulle sluta med att jag är permanent sängliggandes? Dom vet ju faktiskt inte vad som är fel. Det kändes inte som att hon var direkt road över att jag inte höll med henne…

Hon verkade även tycka att det var märkligt att jag blev dålig av att umgås med folk och hävdade bestämt att det ändå blir bättre av det eftersom det ger positiv energi. Jag förklarade situationen med förra helgen och hennes svar blev: ”Ja, alltså, att umgås med sin mamma brukar ju inte ge så mycket…” Jag vet inte vilken relation hon har med sin mamma men jag umgås gärna med min.

Innan jag skulle gå så kom det där ”Du måste bara röra på dig mer” igen. Hon sade det som att jag jag inte gillar att träna och bara måste våga röra på mig. Då hade jag lite lust att skrika rakt ut att ”Hallå, jag har tränat på elitnivå, jag arbetar i vanliga fall på gym och det finns inte mycket jag hellre vill än att kunna vara aktiv igen!!”

Men det gjorde jag så klart inte.

Sjuk

En bild som inte säger mer än 1000 ord

Jag hade tänkt få upp ett inlägg igår, men det blev inte riktigt så. Jag mådde helt enkelt skit och orkade inte få ihop något vettigt. Så blir det när jag överanstränger mig, allt blir 10 gånger värre. Jag får ont i kroppen, huvudvärk, mår illa, får hjärtklappning och känslan av att inte få syre, frossa, blir yr, och det känns allmänt obehagligt. Sådär som när man är riktigt sjuk och det till och med är jobbigt att ligga ner.

Vad för ”wild & crazy” kan jag ha hittat på för att hamna här då? Jo, något så galet som att tvätta håret. Duscha i sig är jobbigt, men det fungerar. Kanske framförallt för att det går snabbt. Tvätta håret däremot, det är helt vidrigt jobbigt. Men nu är det i alla fall rent.

Inatt mådde jag så sjukt illa och lyckades nog inte skramla ihop mer än två timmars sömn. Vid halv 7 gav jag upp och tog med katten ut för lite frisk luft.
Resten av dagen har till största del spenderats i sängen, under täcket, med 15 lager kläder och några koppar te.
Jag må se rätt sliten ut på bilden, men det är långt ifrån så risigt som jag känner mig.

Det blir till att ta det lugnt i några dagar nu så är jag förhoppningsvis tillbaka på ”normaldåligt” snart.