Therese Wiksten
Kategori:

Vardag

prayforstockholm
Vardag

”Keep calm and carry on”(?)

En seg vecka med ett förfärligt slut.

I måndags eftermiddag tog jag med Merci till veterinären och på kvällen hämtade jag hem en nykastrerad och fortfarande rätt drogad katt. Stackaren visste inte var hon skulle ta vägen och så fort hon försökte sitta upp tippade hon.

Tratten var alldeles för stor. Hon fastnade i allt, den var för djup för att hon skulle klara av att äta och dricka och livet var allmänt miserabelt. Jag tvivlar på att jag var särskilt populär den kvällen.

Morgonen efter var jag däremot förlåten, för jag vaknade med en katt som låg hopkrupen intill mig med huvudet på min arm. Utan tratt.
Jag försökte ha den på henne men till slut gav jag upp. Hennes smeknamn är numera ”korven”. katt strumpa

Onsdag till fredag var jag i princip utslagen. Jag låg i sängen och tittade ut på en blå himmel. Hade så gärna velat gå ut men orkade knappt lyfta kroppen för att hämta ett glas vatten. Jag har 5 minuters promenad till veterinären och jag trodde inte att två vändor dit kunde göra mig så däckad. Ska jag fortsätta att må så här i ett halvår medan jag väntar på remissen så kommer jag bli galen.

Miljövänliga leksaker

Någon gång nu i veckan så kom ett paket som J beställt till Merci. Han hittade ett företag som tillverkar leksaker utan en massa skadliga ämnen och med minsta möjliga påverkan på miljön. Fjädrar visade sig vara ungefär det bästa som finns och leksakerna har bokstavligen flugit genom lägenheten. Här jagar vi för att döda och en stackars liten mus har redan fått en del av fjädersvansen avbiten.

Stockholm <3

Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Det känns så overkligt. Jag är på ett sätt inte förvånad över att det skett en terrorattack i Sverige, det var bara en tidsfråga, men samtidigt så är det så svårt att greppa när det väl händer. Speciellt när det sker i en stad som jag ändå betraktar som hemma. Så många gånger jag har gått på den där gatan, eller stämt träff vid Åhléns. Alla jag känner som lika gärna hade kunnat vara där precis just då. Min lillebror som jobbar inne i Sthlm.

Jag skickade iväg ett meddelande och skrev att jag hoppades att han inte var inne i city. Inget svar. Jag hörde av mig till mamma och jodå. Han hade jobbat precis vid Åhléns. Det var riktigt jobbigt där ett tag innan jag visste att han var oskadd. Jag var inte helt lugn förrän han var hemma vid 21-tiden, utan sin bil. Den fick han inte hämta från Åhlénsgaraget. Jag är så tacksam för att han inte var ute där precis då, men så ledsen över att han har behövt se allt det där. Och självklart lider jag med alla som på något sätt är drabbad av händelsen. Det är otäckt hur snabbt allt kan gå. Hur många som vaknade upp till något helt annat igår, medan mitt liv ändå rullar på mer eller mindre som vanligt.

 

prayforstockholm3 saker som rör sig i mitt huvud nu

  • HUR klarar man av att plöja sig igenom människor på det där sättet? Att se när man kör på en efter en.. Att vara så känslokall. Jag förstår det inte och kommer nog aldrig kunna göra det. Jag förstår ju så klart att dom verkligen tror på det dom gör och allt det där, men jag förstår det inte.
  • Varför lägger man upp närbilder på offren på sociala medier? Varför känner man behovet att visa upp en stackars person som, utan att gå in på detaljer, blivit helt förstörd? Att använda oskyldiga människor för att driva någon sorts politik, i ett sammanhang som varken dom eller deras anhöriga bett om. Var är respekten för våra medmänniskor?
    Det har nyss hänt, dom har inte hunnit bli identifierade och anhöriga har inte kunnat bli informerade än.Jag skrollade igenom mitt flöde på Facebook och helt plötsligt täcktes hela skärmen av just en sådan bild. Jag vill inte se. Jag behöver inte se för att förstå att det är illa.

    Jag vet hur jag reagerade men jag kan inte föreställa mig hur jag hade reagerat om det varit någon närstående. För hade det varit det så hade jag antagligen känt igen henne.

  • Företag borde tänka sig för när dom gör reklam för sig på Instagram. Ibland blir det så uppenbart att dom bara går in och kommenterar utan att ens bry sig om vad dom kommenterar. Det kan bli så himla fel. Och pinsamt. Tror dom att det ger en positiv bild och att man känner för att spendera nästa lön på att shoppa loss hos dom?”Nice!” är inte riktigt hur jag skulle beskriva den där känslan..

 

Tur att det ändå finns så mycket kärlek i världen. När jag börjar tappa hoppet om mänskligheten så kommer det så många och motbevisar mig. Så länge vi fortsätter att jobba tillsammans så kommer inte dom få idioterna som finns kunna vinna.

Vardag

Måndag -Vecka 12

Ny vecka, nya möjligheter(?)

Jag gillar måndagar. Nytt år, ny månad, nytt läsår.. allt som innebär någon sorts nystart gör mig extra peppad.

Jag har suttit och stirrat på texten framför mig i en halvtimme nu och kommer inte vidare. Det var inte tänkt att den här bloggen skulle bli så negativ, jag är ju ingen negativ människa i vanliga fall, men gud vad frustrerad jag är just nu. Jag gillar måndagar, det gör jag. Men vad gör man när kroppen inte vill vara med? När man inte orkar tänka en sammanhängande tanke?

Jag vill: Göra som Merci, som har krupit in och lagt sig under täcket.

Jag borde: Tvätta håret, gå upp på vinden, prata med FK, köpa smör och tydligen putsa fönstren.

Jag gör: Tittar på saker till Merci. Kattlådor, väskor, vattenfontäner, selar, leksaker och snygga klösträd (det sista har jag inte hittat än) Jag känner nästan att jag är och snubblar på gränsen till ”Crazy cat lady”

Jag är rädd för: Att jag aldrig kommer bli bättre.

Så. Nu tänker jag lämna alla negativa tankar och tänka positivt resten av dagen.
Hoppas du har fått en bra start på din vecka!

 

 

 

Vardag

Mitt huvud är tomt

Det har varit tomt här ett tag.
När jag drog igång bloggen igen så hade jag höga förhoppningar om att kunna skriva kontinuerligt. Få in någon slags rutin utöver de grundläggande så som mat och sömn. Faktiskt göra någonting.

Jag saknar mitt jobb

Jag vet att jag har en bra bit kvar innan jag klarar av att gå tillbaka dit.
Städa och plocka i gymmet, sköta receptionen, försäljning, hjälpa medlemmar, svara i telefon. Multitaskande där man hoppar mellan uppgifterna och alltid är på språng. En stimmig miljö med mycket människor, musik och ljud.
En miljö som jag faktiskt trivdes i. Idag klarar jag knappt av att prata med sambon om tvn är igång i bakgrunden här hemma. Och får mjölksyra i kroppen av att diska en kastrull.

Att jag inte klarar allt det där förstår jag ändå. Arbetsbeskrivningen är ju i princip en lista på allt jag har problem med. Att jag däremot inte har ork till att ligga i sängen och skriva ihop ett inlägg varannan dag, helt utan press och krav, det kom lite som en chock. En bättre period går det rätt bra, men så kommer det en period så som nu. Då jag måste välja med omsorg. Duscha eller plocka i diskmaskinen? Plocka i diskmaskinen vann idag, men nu kom jag på att jag har ett paket som ska hämtas ut och att sambon bokat tvättid i eftermiddag. Det känns helt galet att jag inte orkar allt det där, när det i normala fall är saker som man gör på en dag – utöver ett arbete.

Oklar diagnos

Jag försöker prioritera yoga, meditation och promenader. Saker som förhoppningsvis ska få mig att bli bättre. Utmaningen ”Lär dig lyssna på din kropp” har hjälpt mycket. Men det är svårt att veta vad jag egentligen bör göra när jag inte vet vad som är fel.

”Mycket långsam förbättring, oklar diagnos, utredning av diagnos pågår”

Så står det i mitt senaste sjukintyg. Jag har alldeles för högt kortisol, men andra ämnen som ska/brukar avvika när kortisolet är högt är normala, om jag förstod min läkare rätt. Liksom alla andra prover. Om något så borde mitt kortisol dessutom vara lågt. Hon vet inte heller om jag mår dåligt på grund av att jag har högt kortisolvärde eller om jag har fått det under tiden jag varit dålig.

Jag kände mig nästan som i ett avsnitt av Dr House igår när jag satt där och hon inte fick ihop något av alla mina provsvar och symtom. Inget går ihop. Hon har skickat vidare provsvaren till någon som är lite mer specialiserad inom området och hoppas på att hon ska få något vettigt svar därifrån. Hon hoppades också att jag skulle få träffa någon där, men så var det det där med underbemanning inom vården. Just nu kan jag bara vänta. Och försöka hitta någon sorts balans där jag klarar av att göra något utan att bli sämre.

Frustration är nyckelordet just nu. Jag vill så mycket men min kropp är inte med på noterna. Jag är i alla fall glad och tacksam över att jag i övrigt mår bra och trots allt ser positivt på framtiden. Allt kommer bli bra.

Merci
Vardag

Merci

 

Jag har blivit med katt

Nu när min mormor gick bort blev Merci helt plötsligt hemlös. Eftersom hon är den absolut gosigaste katten jag träffat så kändes det så himla ledsamt att höra att dom kommer vara tvungna att avliva Merci. Så nu har jag adopterat henne. Hon har legat i mitt knä i princip konstant sedan jag kom hit och varje natt så somnar hon ovanpå mig. Jag tvivlar inte på att hon kommer trivas hos mig.

Vem är Merci?

För ett par, kanske tre, år sedan flyttade det in en familj här i närheten. Dom hade rätt många djur men deras katt Mazarin smet hela tiden ner hit till mormor och hennes katt & hund. Gång på gång fick dom komma och hämta henne men det dröjde inte länge innan hon var här igen. Till slut så tyckte dom att om mormor ville så kunde hon få behålla katten. Sagt och gjort, Mazarin fick flytta in. Eftersom mormor inte tyckte hon såg ut som en Mazarin så blev det istället Merci. Vi har ingen aning om hur gammal hon är men vi gissar på att hon är rätt ung fortfarande.

Hon är i alla fall världens mysigaste katt och det känns skönt att veta att hon kommer få det bra. Jag hoppas bara hon gillar J också, hon verkar ju vara en rätt bestämd dam när det kommer till vem hon ska bo med.

 

Vardag

Att hitta lugnet

I måndags natt kom jag fram och det är först nu jag har börjat kunna varva ner och slappna av. Jag bor med mamma i mormors stuga och jag har spenderat så mycket tid häromkring när jag var liten så det är verkligen som att komma hem.

F*ck cancer

Igår åkte vi in till stan och hälsade på mormor på sjukhuset. Egentligen var tanken att vi skulle vara här i stugan med henne, men eftersom hon blev sämre för ett tag sedan fick hon åka in. Antagligen blir hon kvar ett tag men jag hoppas verkligen hon mår bättre snart.

Annars då? Jag har fått hänga med en fantastiskt liten kille på dryga halvåret, tittat på gamla foton och suttit framför brasan och ja, inte gjort mycket alls. Och så har jag myst med en av dom gosigaste katterna jag träffat, hon har till och med legat och sovit på min mage på nätterna.

Jag hoppas att jag mår lite bättre imorgon så jag orkar ta mig utanför dörren, och att vädret håller i sig. Även om det inte riktigt är sådär vintrigt som jag hoppats på så är det ändå stor skillnad mot Göteborg.