Therese Wiksten
prayforstockholm
Vardag

”Keep calm and carry on”(?)

En seg vecka med ett förfärligt slut.

I måndags eftermiddag tog jag med Merci till veterinären och på kvällen hämtade jag hem en nykastrerad och fortfarande rätt drogad katt. Stackaren visste inte var hon skulle ta vägen och så fort hon försökte sitta upp tippade hon.

Tratten var alldeles för stor. Hon fastnade i allt, den var för djup för att hon skulle klara av att äta och dricka och livet var allmänt miserabelt. Jag tvivlar på att jag var särskilt populär den kvällen.

Morgonen efter var jag däremot förlåten, för jag vaknade med en katt som låg hopkrupen intill mig med huvudet på min arm. Utan tratt.
Jag försökte ha den på henne men till slut gav jag upp. Hennes smeknamn är numera ”korven”. katt strumpa

Onsdag till fredag var jag i princip utslagen. Jag låg i sängen och tittade ut på en blå himmel. Hade så gärna velat gå ut men orkade knappt lyfta kroppen för att hämta ett glas vatten. Jag har 5 minuters promenad till veterinären och jag trodde inte att två vändor dit kunde göra mig så däckad. Ska jag fortsätta att må så här i ett halvår medan jag väntar på remissen så kommer jag bli galen.

Miljövänliga leksaker

Någon gång nu i veckan så kom ett paket som J beställt till Merci. Han hittade ett företag som tillverkar leksaker utan en massa skadliga ämnen och med minsta möjliga påverkan på miljön. Fjädrar visade sig vara ungefär det bästa som finns och leksakerna har bokstavligen flugit genom lägenheten. Här jagar vi för att döda och en stackars liten mus har redan fått en del av fjädersvansen avbiten.

Stockholm <3

Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Det känns så overkligt. Jag är på ett sätt inte förvånad över att det skett en terrorattack i Sverige, det var bara en tidsfråga, men samtidigt så är det så svårt att greppa när det väl händer. Speciellt när det sker i en stad som jag ändå betraktar som hemma. Så många gånger jag har gått på den där gatan, eller stämt träff vid Åhléns. Alla jag känner som lika gärna hade kunnat vara där precis just då. Min lillebror som jobbar inne i Sthlm.

Jag skickade iväg ett meddelande och skrev att jag hoppades att han inte var inne i city. Inget svar. Jag hörde av mig till mamma och jodå. Han hade jobbat precis vid Åhléns. Det var riktigt jobbigt där ett tag innan jag visste att han var oskadd. Jag var inte helt lugn förrän han var hemma vid 21-tiden, utan sin bil. Den fick han inte hämta från Åhlénsgaraget. Jag är så tacksam för att han inte var ute där precis då, men så ledsen över att han har behövt se allt det där. Och självklart lider jag med alla som på något sätt är drabbad av händelsen. Det är otäckt hur snabbt allt kan gå. Hur många som vaknade upp till något helt annat igår, medan mitt liv ändå rullar på mer eller mindre som vanligt.

 

prayforstockholm3 saker som rör sig i mitt huvud nu

  • HUR klarar man av att plöja sig igenom människor på det där sättet? Att se när man kör på en efter en.. Att vara så känslokall. Jag förstår det inte och kommer nog aldrig kunna göra det. Jag förstår ju så klart att dom verkligen tror på det dom gör och allt det där, men jag förstår det inte.
  • Varför lägger man upp närbilder på offren på sociala medier? Varför känner man behovet att visa upp en stackars person som, utan att gå in på detaljer, blivit helt förstörd? Att använda oskyldiga människor för att driva någon sorts politik, i ett sammanhang som varken dom eller deras anhöriga bett om. Var är respekten för våra medmänniskor?
    Det har nyss hänt, dom har inte hunnit bli identifierade och anhöriga har inte kunnat bli informerade än.Jag skrollade igenom mitt flöde på Facebook och helt plötsligt täcktes hela skärmen av just en sådan bild. Jag vill inte se. Jag behöver inte se för att förstå att det är illa.

    Jag vet hur jag reagerade men jag kan inte föreställa mig hur jag hade reagerat om det varit någon närstående. För hade det varit det så hade jag antagligen känt igen henne.

  • Företag borde tänka sig för när dom gör reklam för sig på Instagram. Ibland blir det så uppenbart att dom bara går in och kommenterar utan att ens bry sig om vad dom kommenterar. Det kan bli så himla fel. Och pinsamt. Tror dom att det ger en positiv bild och att man känner för att spendera nästa lön på att shoppa loss hos dom?”Nice!” är inte riktigt hur jag skulle beskriva den där känslan..

 

Tur att det ändå finns så mycket kärlek i världen. När jag börjar tappa hoppet om mänskligheten så kommer det så många och motbevisar mig. Så länge vi fortsätter att jobba tillsammans så kommer inte dom få idioterna som finns kunna vinna.

Du kanske också är intresserad av...

Inga kommentarer

Lämna en kommentar