Therese Wiksten

Varför har jag startat den här bloggen?

Först var jag osäker på om jag ens ville berätta att jag är sjukskriven för utmattningsdepression och helt ärligt så har jag inte pratat med så många om det. Steget därifrån till att “skrika ut det till hela världen” i en blogg kan ju tyckas ganska stort och det är det kanske. Det känns däremot inte hållbart i längden att försöka dölja det och jag tycker det är viktigt att inte bidra till tabun kring psykisk ohälsa.Det går framåt men det är fortfarande många som inte tar det på allvar och ännu fler som inte förstår. Jag trodde jag förstod innan men inser nu att jag inte hade en aning.

Ventilera och byta tankar med andra

Det skulle vara skönt att ha en plats där jag kan ventilera mina tankar och få respons från andra i samma situation. Helt enkelt ha någon annan att bolla allt med än mitt eget huvud. Jag tror att ju mer man pratar om det desto lättare blir det att acceptera och att hitta knep för att ta sig vidare. Man blir påverkad på så många olika sätt så ju fler som delar med sig desto lättare tror jag det blir både för drabbade och omgivningen.

Personer i min närhet

Med en blogg behöver jag inte dra min historia gång på gång. Det blir dessutom kanske lättare att förstå varför jag inte svarar, orkar hitta på saker eller helt enkelt verkar ha gått under jorden. Energin räcker helt enkelt inte till att hålla kontakten med alla jag skulle vilja.

Jag har tråkigt

Jag måste göra något för att inte bli galen. Allt fysiskt jag har testat får mig att krascha totalt. Korta promenader går rätt bra men är helt ärligt skittråkiga den här årstiden. Ofta är dessutom alldeles för mycket ljud. När vi är inne på ljud så fungerar musik och tv rätt dåligt så det försöker jag begränsa. Läsa en bok eller längre text är i princip omöjligt.
Uppgiften jag fått just nu är att skapa rutiner och hitta en nivå av aktivitet som fungerar. Rätt svårt om jag inte gör något med andra ord.

Skriva går ändå helt okej, om man bortser från att jag har svårt att hitta ord och tappar tråden. Det känns lite som jag har fått dyslexi och synfel. Det tar lite (mycket) längre tid än vanligt och jag blir lite tröttare bara. Jag slipper åtminstone stressen att prata. Nu gör det inget att det tar 6 timmar att skriva det här inlägget.
Fördelen är att jag får något inplanerat att göra, något som jag gillar. Det kanske även blir lite lättare att trotsa vädret och ta mig ut på dom där promenaderna. Kanske.

 

You Might Also Like...

1
Lämna en kommentar

avatar
600
1 Kommentarer
0 Svar på kommentarer
0 Följare
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
1 Personer har kommenterat
Lina Senaste personerna som kommenterat

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Prenumerera  
Nyast Äldst
Notify of
Lina
Gäst

Tycker det låter toppen med en blogg precis av de anledningar du skriver och önskar dig all lycka till:)! Kommer garanterar kika in här då jag brottas med samma problem. Kram.