Godmorgon! Det här vaknade jag till i morse. Eller ja, jag satt vid datorn och råkade slänga ett öga ut genom fönstret. Det är lite galet ändå, vad naturen kan åstadkomma.

Nu har den brinnande himlen blivit klarblå och jag ”borde passa på” att ta mig ut i solen en stund nu på dagen. Apropå det. Jag läste Elins inlägg ”Att hitta nya, själsliga platser” för ett tag sedan och har funderat en del kring det sedan dess. Min första tanke var att ”Nja, jag gillar ju att ta mig ut och vandra och upptäcka nya platser.” På semestern är det till exempel något som ofta hamnar högst upp på listan. Men så funderade jag ett varv till.  På semestern, ja.

Hur många gånger har jag varit ute och upptäckt omgivningen sedan vi flyttade hit? (svar: exakt två stycken korta promenader har det blivit) Varför har jag så himla svårt att ens ta mig utanför dörren när jag har precis allt jag kan önska precis runt knuten? Varför saknar jag stigarna och utsikten jag hade i Göteborg? (Det var ju inte ens en riktig skog..)

Då slog det mig att det är ju precis så! Jag vill ha ”mina” ställen. Dit stegen bara knatar automatiskt och jag kan varva ner på riktigt. Platser jag vet vad jag kan förvänta mig av. Men varför ha jag inte bara tagit mig ut då? Jag vet faktiskt inte. Kanske har jag varit rädd för att bli besviken?

Så idag ska jag ta mig i kragen och faktiskt ta en skogspromenad. Jag vet till exempel att det ska ligga en sjö inte så långt härifrån…

Ps. Det kan hända att jag även varit lite rädd för att gå ut själv pga alla älgar jag sett här..