Therese Wiksten
Månadsarkiv:

januari 2019

chili
Trädgård

Justja, vi skulle ju odla chili!

-Inlägget innehåller affiliatelänkar-

Vet du vad jag har glömt bort! Vi ska ju odla chili i år! Och paprika. Helst ska man förodla tidigt, vissa i januari/februari, några fungerar framåt mars. Det börjar ju helt klart bli dags att ta tag i det där! Jag verkar aldrig lära mig..alltid ute i sista sekunden haha. Är jag ensam om det?

Idag har jag suttit och kikat på frön och ojat över hur vi ska kunna välja. Det är ju inte precis så att det enbart finns en sort.. Det vore kul att testa lite olika varianter, men eftersom dom kommer i påsar med ofta ganska många frön i varje så blir det snabbt väldigt mycket. Eller kan man kanske spara till nästa år? Känner hur det kommer spåra ur helt med chiliplantor överallt haha. Eller så dör alla.

>>Har du odlat chili? Vilka sorter? Kan du rekommendera någon speciell? Något speciellt jag borde tänka på?

Jag hittade till exempel en lila paprika, vilket jag aldrig sett innan(!), som jag känner skulle vara kul att testa.. och så klart chili i alla möjliga styrkor, färger och former! Jag ska väl börja med att kolla upp vad det är för sorter vi brukar köpa, det känns ju ändå vettigt. Jalapeño och Habanero borde kanske finnas med på listan?

Växtbelysning måste vi också införskaffa.. Förhoppningsvis så tycker Jonas det är roligare än vad jag gör, så kan vi komplettera varandra där. Själv tycker jag bara det känns dyrt, fult och tråkigt. Tyvärr behövs det ju.. Och kanske en värmematta om vi ska ställa dom i köksfönstret med tanke på att vi inte har något element där?

Man kan köpa små ”krukor” att planera i, men det går lika bra i hemmagjorda av tidningspapper, äggkartong eller toarullar. Bekvämt och antagligen lite ”finare” med krukor, men mer klimatsmart och ekonomiskt med hemmagjort.

Jag sålde in min man på det här med argumentet ”Tänk vad mycket vi kan spara på att inte behöva köpa chili i butiken!” Jag tror jag ska ligga lite lågt med just det argumentet i fortsättningen. Men tänkt så häftigt att kunna plocka sin egna chili ändå 😀

Graviditet

Kroppen efter missfallet

Det är ”en sån där” dag idag. Jag drömde mardrömmar hela natten och har haft en slags ångestklump kvar som liksom inte vill försvinna. Så dumt att dras med det p.g.a något som inte ens är på riktigt. (Lade mig dessutom med oborstat, blött hår så det lär bli ännu en mardröm att borsta ut det sedan. Så mycket som jag hatar att borsta håret borde jag egentligen köra snaggat.. )

Kanske är det hormoner som spökar och som gör mig extra känslig? PMS på g? För vem vet hur min kropp fungerar just nu.. Inte jag i alla fall. Det var egentligen det jag tänkte prata om, och inte mardrömmar och ångest eller oborstat hår..


När jag skrev om missfallet tidigare så nämnde jag att jag inte vet hur jag ska våga bli gravid igen. Det låter kanske lite som att vi skjutit det på framtiden, men ska jag vara ärlig så började vi försöka igen så fort det var okej enligt barnmorskan. Lite motsägelsefullt kanske, för jag kommer vara livrädd om vi väl får ett plus igen. Det kommer jag vara oavsett om det blir nu eller om ett år. Just nu känns det däremot så ouppnåeligt på något sätt, lite på samma sätt som att jag inte riktigt kunde ta in att jag faktiskt var gravid sist. Det var första gången och av någon anledning trodde jag inte jag kunde bli gravid(?) Men ja, jag skjuter det läskiga på framtiden just nu. Lika bra kanske med tanke på hur gärna vi faktiskt vill lyckas..

”Chansen att bli gravid ökar efter ett missfall”

När alla sa att det är mycket lättare att bli gravid efter ett missfall så kändes det så enkelt. ”Bara att köra igång igen och så poff” Bara efter någon veckas försök så verkar många blivit gravida. Så jag började tempa igen och hoppades att ägglossningen skulle komma snart. Man kan nog inte ens kalla min temp för en bergochdalbana utan snarare att den hoppat i ett zickzack-mönster. Någon ägglossning har varit svår att upptäcka och jag har faktiskt ingen aning om den kan maskeras i det oregelbundna eller om det är omöjligt att en ägglossning ägt rum om tempen är låg?

För några dagar sedan tyckte båda apparna till slut att de (eventuellt) hittat ägglossningen, men jag funderar mest över om det är så att tempen helt enkelt börjat stabilisera sig nu. Den är nämligen fortfarande ganska mycket lägre än den var senast efter ägglossningen. Inte ens högre än de ”vanliga” topparna. Övriga ägglossningssymtom är också väldigt motsägelsefulla.

Dom flesta som försökt bli gravida vet säkert hur jobbig den där väntan mellan ägglossningen och mensen är. I alla fall om man, som mig, är född utan det där som folk kallar för ”tålamod”. Men då har man ju i alla fall ett mål. X antal dagar efter äl vet man att man att mensen kommer och att man annars kan testa. Att bara gå runt och vänta på att kroppen ska börja bete sig normalt igen är verkligen inte min grej. Jag vill att saker ska hända nu- helst igår, och framförallt så vill jag förstå varför min kropp beter sig som den gör. Kontrollfreak utan tålamod..

För att jävlas med mig lite extra så har min kropp dessutom fått för sig att bete sig som om den är skengravid eller något liknande sedan en sådär 10 dagar. Alla symtom, förutom ömma bröst, är tillbaka. Illamående kan jag ju dras med när jag faktiskt är gravid, men nu känns det ju rätt sådär faktiskt.

>>Det skulle vara intressant att höra från andra som fått missfall, och som känner sig bekväma att prata om det. Hur betedde sig kroppen efter? Hur lång tid tog det innan nästa plus kom? Någon som känner igen sig?
Huset

Renoveringsplaner 2019

Vi har legat rätt lågt med renoveringarna sedan sist jag uppdaterade om källaren i slutet av september. Nu, efter jul och all ledighet börjat det blir dags att fundera över vad som behöver göras, vad vi ska prioritera och vad som får sparas till framtiden.

Det svåra är att vi vill göra rätt stora förändringar och mycket går ihop med varandra. Renoverar vi källaren borde vi byta trappen och byter vi trappen så måste vi öppna upp en vägg här uppe och om vi gör det… Ja, du förstår. Just nu försöker vi hitta en logisk lösning, utan att gå loss totalt.

Hittills har vi varit väldigt överens om vad vi vill göra, men nu tycker vi inte helt lika..

Prio 1. Avloppet

Ja, där har vi ju faktiskt en deadline då vi ska ha hört av oss till kommunen och när allt sedan ska vara färdigbyggt, så vare sig vi vill eller inte så behöver avloppet prioriteras högst.

Just nu har vi trekammarbrunn med markbädd. Det är markbädden som inte håller måttet så planen var att enbart bygga om den och sätta in en fosforfälla. Relativt billig lösning och inte alltför krånglig. Tyvärr så tar kommunen inte hand om det som behöver bytas ut efter fosforreningen, utan vi måste själva hitta någon bonde eller liknande som känner för att ta hand om det. Det känns som en ganska osäker och jobbig lösning så vi funderar på andra alternativ just nu. Brunnen ligger dessutom rätt långt in på gården så allt som kräver tömningar och liknande blir ganska omständliga. Det räcker med slamtömningen som det är…

Jonas snubblade över ett helt naturligt reningsverk som verkar väldigt intressant. När vår trekammarbrunn sedan ger upp har dom även ett system som innebär att man knappt behöver slamtömning. Det hade ju varit drömmen! Just att det är miljövänligt känns som ett väldigt stort plus, och att man kan göra det mycket trevligare än ett vanligt avlopp. Som på bilden ovan, en grön oas istället för ett vanligt fult avlopp.

Men så är det inte gratis.. Det är visserligen inte de andra alternativen heller om vi tittar på minireningsverk.. Vi har hört av oss till lite olika företag och ska boka in lite hembesök framöver. Jag håller tummarna för att det här fortfarande ska kännas prisvärt och rätt efter det.

Vardagsrummet

Här har vi smygbörjat lite. Vi har satt in ett element och gipsat + målat halva rummet. Det är inga enorma saker kvar så det ska vi nog bli klara med i år ändå.

  • Vi ska göras oss av med den hemska heltäckningsmattan och lägga in ett nytt golv.
  • Resten av väggarna ska gipsas och målas.
  • Jag vill även måla taket vitt.
  • Ena altandörren ska visserligen bytas ut mot ett lika stort fönster. Vi får se om det blir i år eller om det får släpa efter lite.

Badrum vs. Garaget/gym

Här är vi inte överens. Jag vill prioritera badrummet och J tycker att garaget känns mycket viktigare att börja med.

1. Badrummet är gammalt och skulle behöva en rejäl uppfräschning. Det är väl inte heller helt okej enligt dagens standard och även om det inte är vattenskadat (än..J har ”panik-fogat” lite otäta lister i duschen) så finns risken att det blir det. Duschkabinen är trasig och möblerna otroligt opraktiska. Jag ser knappt mig själv i spegeln till exempel och t.o.m J tycker att handfatet sitter väldigt högt upp. Kan någon svara på varför man sätter spegeln så högt upp?? Det är dessutom svinkallt. Vi satte aldrig in något element eftersom det kändes onödigt med tanke på att vi ska ha golvvärme när vi väl renoverar.  Jag vill dessutom bygga ut en liten gästtoalett bredvid badrummet.

2. Tanken är alltså att göra om ett av de tre rummen i garaget till gym plus bygga på en till våning där vi ska bygga en gäststuga/minilägenhet. Och sätta upp solpaneler. Det behövs nya väggar och golv till gymmet eftersom den delen av garaget bara är mer som ett skjul. Värme behöver vi också sätta in. Ett helt nytt våningsplan med både kök och badrum ska byggas (även om det går att göra klart senare) och så ska solpaneler upp.

Alternativet med garaget är ju ett betydligt större, och dyrare, projekt än badrummet. Jag skulle gissa på att enbart gymdelen kommer upp i samma pris som badrummet gör och det ska sökas bygglov. Jag kan däremot köpa argumentet med att det är bra med en gäststuga och att det är en stor fördel med att producera en del av elen själva. Det hänger ju däremot lite på hur lång tid det tar att få svar på ansökan om solcellsbidraget, om dom ens delar ut något nu när det skurits ner på det. Vi får helt enkelt se vem av oss som vinner den här diskussionen.. Om någon?

Källaren

renovering källareHär är vi i alla fall hyfsat överens. Källaren ska så klart göras klar. ”Gillestugan” är bara ett tomt skal så där ska både golv, väggar, tak och fönster fixas. Inne i tvättstugan ska bastun rivas och Jonas ska få sin studio. Både golv, tak och väggar ska göras om också där inne, även om det inte är riktigt lika mycket jobb som i gillestugan. Själva tvättstugan ska också få en uppfräschning, om det blir nu eller senare får vi se.
Jag vill även byta ut trappen, men det återstår som sagt att se om det går utan att behöva börja för mycket här uppe.

Altanen

När vi satte in bergvärmen så var vi tvungna att riva upp en del av altanen. Vi har tänkt bygga ut och göra den större, men beroende på övriga projekt så får vi se om det blir den här våren eller nästa. Hur som så ska vi i alla fall återställa det vi rivit upp så vi har någonstans att sitta och grilla i sommar.


När vi diskuterade det här så kändes det som att vi sköt väldigt mycket på framtiden. Vi har i princip inget planerat i själva ”boendedelen” av huset (om badrummet inte blir av, men jag har inte alltför höga förhoppningar haha) så det kändes lite som att vi inte skulle renovera något alls i år. Tittar man på listan så inser jag ju däremot att vi kommer ha fullt upp om vi lyckas bocka av det här.

Det är som sagt en del frågetecken kvar och mycket beror ju på varandra. Lägger vi till exempel mer på ett avlopp än vi tänkt från början, ja då blir det kanske ingen utbyggnad av altanen i år. Det ska bli spännande att se i slutet av året hur mycket vi faktiskt fått gjort. Om vi höll oss till listan eller om vi gjorde något helt annat.

Listor

Mitt 2018

Om jag ska beskriva 2018 med ett ord så är det nog ”Förändring”. Det har skett så mycket nytt det här året och jag är långt ifrån där jag var när vi gick in i 2018. Jag har gjort saker för första gången, vågat mig på sådant som jag aldrig trodde jag skulle göra och så har vi flyttat. Både bort från stan och från en lägenhet till hus. Det var ändå ett otroligt bra år som tyvärr inte slutade lika bra.


Vinter/Vår


Året började med att jag åkte upp till Jämtland. Jag spenderade några fantastiska dagar i Åre på Winter Workation med Inos. Efter det stannade jag kvar en vecka och njöt av vintern ”hemma i stugan” och passade på att träffa familjen och mysa med syskonbarn.


Vi hade visserligen pratat om det rätt länge, men i början av året fick vi ett mer eller mindre spontant infall och bestämde oss för att det var dags att flytta från mini-lägenheten. Ta oss från stan ut på landet.
Våren handlade mest om lägenhetsrenovering, att hitta den perfekta mäklaren och en himla massa husvisningar.


Sommar


Lägenheten lades ut som förhandsobjekt på mäklarens hemsida och vi hade ett par visningar. Dom ledde dock inte till något och jag blev lite (läs ”mycket”) nervös.


Vi har köpt husVi hittade ”vårt hus” och efter vad som kändes som världens längsta och mest frustrerande budgivning med microhöjningar och långsamma bud så skrev vi på papperna där i början på sommaren. Inflyttning i slutet av Juli. Helt galen känsla!


Lägenheten var färdigrenoverad, fotad, stylad och utlagd på Hemnet.


Vi flydde fältet till ett av Jonas pappas hus, för att inte förstöra stylingen inför visningen. Sommaren spenderades alltså lite i en resväska på ett AirBnB. Påfrestande men väldigt intressant att träffa så många människor från andra delar av världen.


Det brann alldeles för nära hemma. Pappa kunde se branden från sitt hus och jag försökte följa nyheterna och hoppades på att vinden inte skulle vända. Allt gick dock bra.


Vi firade 5 år som gifta. Eller firade och firade. Något firande blev det faktiskt inte, men 5 år som gifta blev vi ju ändå.


Vi flyttade till slut, efter vad som kändes som världens längsta sommar, in i huset! Flytten inleddes med några veckor(!) utan fungerande internet och en knappt fungerande telefon. Väldigt utmanande..


Och så fick vi ju så klart vår lägenhet såld! Den gick innan ordinarie visning och jag var så himla lättad. Inte för att det egentligen är särskilt svårt att bli av med en liten lägenhet i ett bra, relativt centralt område i Göteborg. Men ändå.


Jag åkte ut och spenderade en helg på en ö ute i Mälaren, också det ihop med ett gäng från Inos. Kul, lärorikt och alldeles fantastiskt. Jag fick dessutom frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp som modell. Fotoskygg men spontan som jag är tackade jag ja. Dumt att missa en chans att göra något som ändå låter fantastiskt roligt ju!


Höst/Vinter


renovering källareMan kunde kanske tro att vi var less på renovering efter den här våren, men icke. Källaren fick gick en rejäl ..tja…make over ska jag nog inte kalla det eftersom det inte är klart än och definitivt inte fint.. Den fick sig en rejäl omgång i alla fall. Vi rev ut i princip allt. Tog bort allt fuktskadat trä och gjorde plats för bergvärmen, som även den kom på plats under hösten.


Även vardagsrummet fick en påbörjad liten ”uppiffning” och även om det är en del kvar (den hemska heltäckningsmattan har vi ännu inte blivit av med tex) så börjar det ändå likna något.


Vi fick även reda på att vårt avlopp inte är godkänt och att det måste göras om. Timmar har spenderats på att läsa på om markbäddar, fosforfällor, minireningsverk och alla möjliga alternativ. Superkrångligt, dyrt och ja..skittrist.


positivt graviditetstestJa, och så plussade jag. Samma morgon som jag skulle kika förbi en fotoföreläsning med Elin fick jag ett plus på stickan. Den där fotograferingen vi skulle ha tagit till våren kändes inte så bra tajmad längre. Hon blev lite otippat den första som fick höra nyheten och vi bokade in en underklädesfotografering utomhus i November. Varför inte?


Vi planterade vitlök. Tanken är ju att börja odla lite av varje, och först ut blev vitlöken. Håll tummarna för att det går bra och att vi kan skörda en massa vitlök till sommaren!


allt för hälsan

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Elin Kero (@nevnarien)

I november blev det alltså ett besök till huvudstaden. Jag passade på att träffa den delen av familjen som bor där, hängde på mässan Allt för hälsan (och sprang på en gammal träningskompis!). Och så blev fotograferingen av till slut, som för övrigt var hur rolig som helst! Jag fick gå in i rollen som John Bauers Tuvstarr och det var förvånansvärt varmt ute för att vara November. En liten bonusbild dök upp på IG men den ”riktiga” bilden är inte ute än. Är fortfarande så spänd på att se slutresultatet!


Vi passade även på att ta en sväng hem till Jämtland. Träffa min familj, serva bilen hos pappa och lite sånt. Dom senaste åren har vi firat jul där uppe, men i år skulle det bli hos Jonas familj så jag ville passa på att träffa alla lite.


Katt i fåtöljVi beställde vardagsrumsmöbler som vi aldrig trodde skulle komma. Tre månader fick vi vänta, så först i slutet av November hade vi någon annanstans att sitta än vid köksbordet och i sängen. Katten testade direkt fåtöljen och den verkade få med beröm godkänt.


Jag var så otroligt trött hela november och december. Jag mådde helt okej på förmiddagarna, men sedan var det helt omöjligt att hålla sig vaken. Det blev två väldigt oproduktiva månader… Tyvärr så slutade året med ett missfall och december bestod mest av kaos.


2019

Det nya året kommer lägligt. Jag lämnar kvar allt det gamla i 2018 och blickar framåt. Vi har mycket att se fram emot i år och de negativa händelserna ska inte få för stort utrymme nu.
Vi har fortfarande mycket planer kring huset och lite roliga projekt att se fram emot och jag har ju dessutom lite nytt som jag inte visat ännu. Förhoppningsvis så får vi också ett nytt plus på stickan det här året. Det är i alla fall vad jag hoppas på, sedan får vi se vad min kropp har för planer.

Hoppas att ditt 2018 var bra och att du ser fram emot 2019! Vad var dina höjdpunkter? Berätta gärna!

Graviditet

Jag spolade ner våra drömmar

Jag har skrivit fem utkast. Suddat, skrivit nytt och börjat om. Jag har tvekat om jag ska trycka på ”publicera”. Ska man ens prata om missfall?

Men hur ska man kunna fortsätta och låtsas som ingenting? När hela världen faller samman och det känns som att man är helt ensam?

1+1≠3

Jag trodde att jag skulle få börja året med att berätta att vi två ska bli tre. Men så blev det inte. Några få hade fått reda på det tidigt, men jag väntade med att berätta för alla eftersom det är så man gör. Mycket kan ju hända, som man brukar säga. Men nu då, när det hände? En del av mig vill prata om det, dela erfarenheter med andra, medan en annan del av mig skriker att ”Det är privat, sånt här håller man för sig själv”. Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva det här inlägget eller inte. Det är så mycket tankar och känslor som jag tror behöver komma ut, men allt är fortfarande en enda röra i mitt huvud. Jag har vägt fördelar mot nackdelar. Jag önskar jag hade förstått riktigt hur vanligt det här är innan och kanske blir det lite lättare för någon annan om fler pratar om det.

När man försöker skydda sig från en graviditet får man höra att ”Glömmer du ett endaste litet piller så kommer du bli gravid!” och när man väl försöker så inser man hur få dagar man faktiskt kan bli gravid, hur liten chansen är även dom dagarna och hur stor risken är att det ändå inte går vägen när man väl blivit gravid. Om man ens kan bli gravid.

”Jag är gravid!”

Jag slutade med mina p-piller i mars och vi pratade direkt om att det nog var dags att börja försöka nu, men det var inte förrän till sommaren som vi verkligen började ”på riktigt”. Det kändes som en evighet. När mensen dök upp i september bestämde jag mig för att börja tempa och vips så var mensen helt plötsligt sen. Eller, jag kände faktiskt på mig att det var något redan innan den var sen. Jag tog ett test och anade ett svagt, svagt streck. Kunde inte riktigt tro det och tog ett till ett par dagar senare. Fortfarande ett väldigt svagt streck och det blev ytterligare ett par test med några dagars mellanrum. Inte ens när jag hade ett starkt och tydligt streck kunde jag riktigt ta in att jag verkligen var gravid. Det kändes så främmande. Inte kunde väl jag vara gravid?

Med tanke på symtomen borde jag däremot inte ha tvivlat. Allt fanns där..illamåendet, tröttheten, (den enorma tröttheten!) svullen mage, ömma bröst, ”växtvärken” i livmodern osv..

positivt graviditetstest

Förnekelsen när man är osäker på om testet faktiskt visar positivt..

Spökveckor?

Helt plötsligt, i slutet av november, så kände jag inte av något längre. Jag blev orolig och frågade min barnmorska om det var normalt eller om något kunde vara fel. Det enda svaret jag fick var att dom, som hon sagt innan, inte kunde erbjuda något ultraljud och om jag ville göra ett så fick jag gå privat. Hon sa också att dom flesta graviditeter faktiskt går bra. Inget direkt svar på min fråga med andra ord. ”Vi ses den 11e om du inte fått missfall” avslutade hon lite hurtigt samtalet. Jag googlade och fick lära mig att det finns något som kallas spökveckor, perioder under graviditeten då man inte känner något. Efter 4 dagar kom symtomen tillbaka och jag kände mig lugnare igen. Men något gnagde ändå.

Jag hade gått med i en grupp på Facebook för personer med BF samma månad. Person efter person droppade av på grund av missfall. Det var då jag började inse hur vanligt det faktiskt var. Det kändes som att det var någon nästan varje dag och under den korta period jag var med så var det säkert 15 personer som försvann ur gruppen. Alla kan ju inte få missfall tröstade jag mig med och tänkte att jag ju varken blödde eller hade ont. Och mina symtom var ju tillbaka.

Den 11e kom och vi hade andra besöket på mvc. Tog en massa prover, pratade om nästa gång – då vi skulle få höra hjärtslagen(!) och om min förlossningsrädsla. Allt började kännas så skrämmande verkligt.

Bokat KUB privat

I min kommun blir man bara erbjuden ett ultraljud runt vecka 20 och jag är precis för ung för att få göra KUB, så vi bestämde oss för att boka det privat.
Den 12e december, dagen efter mitt besök hos mvc, skulle vi dit och jag var så himla nervös. Mest över att dom inte skulle hitta något alls där inne och att jag alltså skulle ha inbillat mig att jag var gravid. Jag var fortfarande i någon slags förnekelse. Men jag var också nervös övar att det faktiskt skulle vara något fel. Vi hade sagt att om det gick bra så skulle vi åka till en baby-butik och kika lite efter.

Det kändes så overkligt att gå på första ultraljudet. Vi skulle verkligen få se den där lille i magen!

Barnmorskan tryckte ut en klump med gelé och började dra fram och tillbaka över magen. Och fram och tillbaka. Och fram och tillbaka. Det var så sjukt att se att det faktiskt var något där inne! Men i samma sekund som jag såg det så förstod jag vad hon letade efter. Det där tickande hjärtat som man ska se, det syntes inte. Och den såg lite liten ut för att vara i vecka 12..

”Jag är ledsen, men jag ser inget hjärta”

Jag blev alldeles iskall och det var som att hela världen stannade. Det är svårt att förklara men det kändes som att en del av mig dog. Trots att jag gått och varit orolig över att något skulle ha varit fel så var jag ändå så oförberedd på det.
Troligtvis hade hjärtat slutat slå ungefär två-tre veckor tidigare, men kroppen trodde fortfarande att den var gravid. En så kallad missed abortion, eller uteblivet missfall. Jag fick en tid till läkaren dagen efter, som såg samma sak och bokade in en skrapning en dryg vecka senare.

Det var en så konstig känsla att åka hem därifrån. Kroppen betedde sig precis lika gravid som innan, men samtidigt visste jag att jag gick och bar på något dött.. Helt ärligt så kändes det förjävligt.

Missfall

Dagen efter började jag blöda lite och tidigt morgonen efter det tog kroppen hand om det själv. Dom två mest smärtsamma timmarna jag varit med om. Jag hade läst att det kunde kännas som en värre mensvärk. Jag har i perioder haft sådan jobbig mensvärk att jag legat dubbelvikt och spytt av smärta så jag trodde jag var förberedd. Det här var något helt annat. Jag vaknade av smärtan strax innan kl 5 och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Visst kändes det som en värre variant av mensvärk men utöver det så kom det som vågor av en smärta jag inte ens kan beskriva.

Jag var så himla orolig över vad jag skulle få se. Hur tydligt ser man fostret och märker man om allt kommer ut? Jag hade läst om missfall som varit som mindre blodbad och om personer som fått åka in i omgångar för att det funnits rester kvar. Eller blivit hämtade med ambulans på grund av blodbrist.. Det kändes så förbannat jobbigt på så många plan.. smärtan, sorgen och att inte ha riktigt koll på vad som händer…

Jonas var precis på väg att ringa 1177 när smärtan helt plötsligt gick över. Efter det hade jag bara en svag, svag smärta kvar. Som en väldigt lätt mensvärk. Från den värsta smärta jag varit med om till total tomhet.

Jag spolade ner mitt barn. Eller ja. Det som skulle ha blivit mitt barn. Vårt barn. Det kändes så knäppt att titta på den där klumpen i toaletten. Jag funderade på om jag borde ta upp den men kom fram till att det skulle kännas ännu konstigare. Så jag spolade.

Jag fick ett återbesök till läkaren några dagar senare och tack och lov så var allt ute och allt såg bra ut, jag slapp med andra ord tabletter och skrapning.

Att börja om

Dom tre-fyra första dagarna efter ultraljudet grät jag i princip konstant. Det har gått tre veckor och det känns lite bättre men det är långt ifrån bra. Jag har fått pina mig genom julen när jag helst av allt bara hade velat stänga in mig i sovrummet och dra täcket över huvudet.

Jag känner mig nästan lite bedragen. Som att min egen kropp gått bakom ryggen på mig. Undra om jag fortfarande hade gått och trott att jag var gravid om vi inte bokat ultraljudet? Jag har läst om personer som fått samma besked som vi fick fast i vecka 20.. Tänk att gå med något dött i sig så länge., samtidigt som man förbereder sig på ett barn..

Det som känns jobbigast är ändå alla drömmar och planer som aldrig blev av. Det skulle ju ha blivit en liten människa. Undra vem? Precis i början kändes det som att livet var över, som att allt var kört. Det kändes övermäktigt att börja om igen. Det är så svårt att förklara men den där lilla saken som växte i mig var ju verkligen en del av mig själv. Jag antar att alla hormoner spelar in också. Den lille skulle ha kommit till sommaren, inte långt efter min låtsassyster ska få sitt barn..

Det är ju väldigt individuellt hur hårt man tar ett missfall. För vissa är det en del av att försöka få barn och dom rycker på axlarna och försöker igen. Jag önskar jag kunde fungera så men hur mycket jag än vill det, och hur logiskt jag än försöker tänka, så gör jag inte det. Jag är antagligen inte ensam om det.

Jag vet ju att ett missfall oftast sker för att det är något fel och jag är ju hellre med om det tidigt än att behöva ta ett beslut om abort senare. Jag hade hellre velat få ett ”vanligt” missfall direkt istället för att behöva upptäcka det på ultraljudet, men det hade ju som sagt kunnat vara värre.

Men hur ska jag våga bli gravid igen? Tänk om jag inte ens blir gravid? Tänk om det blir missfall nästa gång också? För nu vet jag ju hur otroligt vanligt det faktiskt är. Och hur ska jag klara av att gå på ett ultraljud utan att bryta ihop helt? Jag känner mig lite snuvad på den upplevelsen. Och varför är det helt plötsligt bebisar och gravidmagar precis överallt?


TACK så mycket för alla kommentarer! ❤️ ❤️ ❤️ Tack för alla stöttande ord, för att ni delar med er av era egna erfarenheter och för all kärlek jag fått. Jag känner att det absolut var rätt beslut att dela med mig av det här ❤️