Jag läste Madeleines inlägg “Att lyckas & vad är framgång, utifrån dålig självkänsla.” förut idag och jag kan verkligen känna igen mig. Så jag tänkte skriva ett eget inlägg på temat. Om hur jag lärde mig att “att misslyckas” inte är något dåligt.
Det inlägget kommer, men inte idag. Jag fastnade nämligen i någon slags spiral av gamla stuntfilmer.. Det visade sig nämligen att jag har över 4000 filmer på den gamla hårddisken, majoriteten från cheerträningar. Så istället för att göra det jag hade tänkt idag så har jag tagit en rejäl nostalgitripp.
Jag saknar stuntandet så det gör ont!
Jag saknar gemenskapen, adrenalinkickarna och att göra sådant som egentligen är lite för läskigt. Pirret i magen av alla snurrar och volter och kicken när man sätter något för första gången. Känslan när jag ställde en rewind (bakåtvolt) för första gången går inte att beskriva. Jag tror det tog nästan 3 år och i början grät jag innan vi skulle köra.
Hatkärleken till att tävla. Före är jag så nervös att jag håller på att gå under. Det har hänt mer än en gång att min stuntpartner nästan fått bära ut mig på mattan. Jag kommer ihåg min första tävling. Samma dag fick vi helt plötsligt problem med första stuntet i programmet. Man vill inte missa första stuntet. Vi paniktränade i uppvärmningshallen tills vi var tvungna att springa för att hinna till vår tur på tävlingen. Miss, miss och miss. Jag tror inte vi ställde en enda på hela den förmiddagen. Jag höll på att gråta av nervositet när vi stod på mattan och väntade in musiken. Men den känslan sedan!
Eller när jag blev övertalad att köra lag ett år. Precis innan vi skulle tävla på DM får jag black out och glömmer bort hela programmet. När jag sätter första foten på mattan minns jag fortfarande inte ens var på mattan jag ska stå. Men det släppte, som tur var. Förstå vad jobbigt det hade blivit annars.
När programmet väl startar så är det värt all nervositet i världen. Då är det bara helt fantastiskt kul. Konstigt nog. Jag som avskydde alla former av redovisningar när jag var liten. Jag var verkligen smärtsamt blyg. Att jag skulle ställa mig nästan ensam på en scen hade aldrig hänt då.
I år var det 10 år sedan jag tävlade första gången och 4(?) år sedan vi slutade stunta. Om vi bortser från att jag antagligen inte skulle klara av att verkligen träna så är jag så himla sugen på att köra igen. När blir man för gammal? Är det någon träning jag faktiskt skulle klara, så länge vi inte snackar elitsatsning, av så är det ju det här. Ett stunt tar ju inte många sekunder och med tanke på allt prat som blir mellan så blir det mycket vila och inte särskilt många aktiva minuter totat. Kanske, kanske..
Apropå elitsatsning så är det kul att se hur långt cheerleadingen har kommit sedan jag hoppade in och körde lag (flera av dom jag tävlade med då är faktiskt med i landslaget på filmen här under). Det är en helt annan nivå nu och det har gått fort!
Svenska damlandslaget på Vm i våras:
Så…det har jag sysslat med idag.. Hur var din måndag?
Alltså så häftig bild den längst upp! Wow säger jag bara! Ibland skulle jag vilja börja med gymnastik igen, kan man göra det när man är vuxen är frågan. Ja det är ju inte så avancerad som det där men det finns ändå liknande moment, volter och liknande. Jag kan tänka mig pirret och adrenalinkicken, den måste vara magisk. Själv älskar jag känslan av att vara så smidig i kroppen, att ha den kontrollen, det är underbart!
Så spännande det ska bli att läsa inlägget som du tänkte på :).
Måste även säga wow till att du gjort sånt där :-o. Är alltid så imponerad över er som kan sånt :). Tror säkert du kan börja igen när du har grunderna :). Kul att se verkligen :).
Så kul att få hänga med dig på gamla minnen. Jag skulle aldrig våga göra såna där grejer. Modigt och häftigt av dig! 🙂
[…] ett inlägg som inspirerade mig till att göra ett eget inlägg på temat. När jag började skriva fastnade jag dock i någon slags loop av gamla stuntfilmer och inlägget blev inte av då, men nu […]