Den 27 november vaknade jag vid 5-tiden av att det gjorde ondare än vanligt. Jag skickade iväg J på jobbet för jag trodde ändå inte att det var något på G. Ett par timmar senare fick J ändå åka hem från jobbet och kl 00:31 den 28 november kom vår son till slut ut. Helt ärligt är det det värsta jag gjort. Jag tänkte först jag skulle skriva en förlossningsberättelse, men jag får se om jag vill gå igenom allt igen. Det är i alla fall tur man får något fantastiskt för jobbet.
Det har gått ett tag nu och allt känns både helt galet och så självklart på samma gång. Att man kan älska en människa så mycket och så snabbt. Tröttheten är helt galen och det där med rutiner har jag fått ge upp helt. Så fort jag börjar se ett mönster och hitta ett flyt så ändras allt. Men det kommer säkert.
Nu är det mest den berömda bebisbubblan som gäller.