Att mata en bebis

När jag var gravid hade jag bestämt mig för att jag skulle amma. Det var en av de saker som var viktiga för mig. Jag visste att det inte är en självklarhet att kunna amma och jag läste överallt att man skulle läsa på innan. Jag var för trött för att orka ta tag i det och jag hoppades helt enkelt att jag skulle ha mjölk. För jag trodde att det var lite det som det hängde på. Antingen har man mjölk eller så har man det inte.

Så kom förlossningen.

När dom lade upp honom på mig så hittade han bröstet och började snutta nästan omgående. Jippi tänkte jag och kände att det här blir nog bra. Men så otroligt fel jag hade.

Jag kämpade, han kämpade och vi båda blev frustrerade. Jag kunde ringa på personalen varje gång han skulle äta och jag fick hjälp med olika grepp, positioner och dom kikade på hans tag. Ibland såg det bra ut, ibland inte. När det inte såg bra ut så gjorde det så ont att jag trodde jag skulle dö (Då hade jag ändå en förlossning färsk i minnet..) och när det såg bra ut så gjorde det fortfarande så ont att jag fick panik och det nästan svartnade för ögonen. Det var jag inte beredd på. Att det skulle vara så svårt och att det skulle göra SÅ ONT!?

Vi stannade tre dagar på BB och jag fick jättebra hjälp men det blev verkligen inte bättre. Jag handmjölkade och gav på sked och innan vi lämnade bb så hade vi beställt en pump.

Den förbannade pumpen

Han fick kanske tre små portioner med ersättning innan jag lyckades få ut tillräckligt med mjölk genom pumpningen. För tack och lov så släppte jag faktiskt till pump, vilket jag förstått i efterhand inte är helt självklart. Tur var kanske det, annars hade jag nog stressat upp mig över det.

Var tredje timme satte jag mig vid den där pumpen, dygnet runt. Sätta ihop alla delar, sätta sig till rätta, pumpa, ta hand om mjölken och diska alla delar. Ca 45 minuter varje gång. Första tiden gick rätt bra, för då kunde J mata samtidigt som jag pumpade. Nätterna däremot.. Då matade jag först O och sedan satte jag mig och pumpade. Jag hann knappt i säng innan det var dags att gå upp igen och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Sedan gick J tillbaka till jobbet och det blev samma sak på dagarna. Mata, pumpa, byta blöja, repetera. Kändes det som. Men han fick i alla fall bröstmjölken..

Emellanåt försökte jag amma men det slutade bara med att vi båda två blev arga och frustrerade. Att det skulle vara så svårt?

Mysamma

Strax innan två månader började något hända. Det gick ibland lite, lite bättre att amma. Det var inte bara bråk, skrik och fäktande. Jag bytte inte ut något vanligt mål mat men någon gång ibland kunde han “mysamma” lite. Efter ett tag bärjade jag byta ut ett mål på dagen och sedan ett till. Kontrollfreaket i mig tyckte det var jättejobbigt. Helt plötsligt så hade jag inte koll på hur mycket han åt. Fick han ens i sig något?

Fasa ut flaskan

Sedan en halv månad har vi enbart ammat och sist jag pumpade var den 14 februari. Jag vet inte om jag skulle säga att det går jättebra, men det går. Det bråkas lite, han är otroligt sölig och somnar ofta men det går hela tiden lite bättre. Det är svårt att veta om det är “det vanliga krånglet” eller om det är någon period. Ibland sitter han fast vid bröstet i två timmar och ibland kör han bara 5 minuter åt gången en gång i timmen.. Trots krånglet så känns det som att han gillar att amma, inte som tidigare då han enbart var frustrerad. Och det gör inte ont! Det känns verkligen som en vinst. Jag är fortfarande trött, men nätterna är så otroligt mycket enklare nu.

Förhoppningsvis så ser vikten bra ut vid nästa bvc-besök så att vi slipper gå tillbaka till att pumpa. Helt ärligt så är jag faktiskt rätt nervös för det besöket..

Det är svårt att amma – men inte heller lätt att pumpa eller att välja att ge ersättning

Jag önskar jag hade förstått innan på vilket sätt amningen kan vara svår. Jag trodde det var så enkelt som att vissa har tillräckligt med mjölk och andra inte och så var det bara att acceptera läget.

Hade jag lagt ner pumpandet hade jag fått mer tid med min son. Samtidigt blir man så matad med att “bröstmjölk är det bästa för barnet”. Det ploppade t.o.m upp som popup-ruta när jag gick in på en hemsida där dom säljer ersättning och det står på ersättningsburkarna. Det gav mig nästan ångest och det kändes lite som att jag skulle gett honom gift om jag varit tvungen att gå över till ersättning. Vilket är galet för det är ju inte dåligt. Det bästa för barnet är kanske bröstmjölk men samtidigt är det bästa för barnet en familj som mår bra.

Så här i efterhand så förstår jag inte hur jag orkade pumpa dom här två månaderna (och jag förstår inte dom som orkar ännu längre, vilka kämpar!) men jag är ändå glad att jag gjorde det. Det hade varit så enkelt att gå över till ersättning, och jag undrar om det egentligen inte hade varit bäst att göra det då när det var som jobbigast. Då hade jag däremot antagligen inte kunnat amma nu. Där och då är det svårt att veta om det är värt det men så här i efterhand så får jag ändå konstatera att det var det.

Nu har jag även 15 liter mjölk i frysen (som jag inte vet om han ens dricker, det är tydligen många som är kinkiga med det..) som jag är lite kluven till vad jag ska göra med. Jag frös in allt som blev över eftersom jag var osäker på om min mjölkproduktion skulle kunna hålla jämna steg med hans ökning och jag hade ju aldrig trott att jag faktiskt skulle kunna amma. Vågar man ge flaska ibland eller är det dumt när amningen börjar fungera? Spara utifall amningen skiter sig? Använda till att blanda ut mat med när vi börjar introducera sådant?

Att mata en bebis. Ett väldigt laddat ämne. Något så simpelt som ändå kan vara så svårt..