Att misslyckas är inget misslyckande

För en månad sedan skrev Madeleine ett inlägg som inspirerade mig till att göra ett eget inlägg på temat. När jag började skriva fastnade jag dock i någon slags loop av gamla stuntfilmer och inlägget blev inte av då, men nu så.

Det värsta som kunde hända.

När jag var liten var jag otroligt osäker. Herregud, det fanns så mycket jag var rädd för och att misslyckas var en av sakerna. Det var läskigt att testa något nytt, för tänk om jag var dålig! Jag vill inte skylla på skolan för jag tror det kom långt innan dess, men jag tror absolut inte den gjorde det bättre.
Jag tyckte fokuset där låg på att göra rätt direkt. Det var inte så mycket “trial and error” utan man fick frågor och det gällde att inte ha fel. Vad man faktiskt lärde sig i slutändan kändes inte alls lika viktigt. Det var samma sak på idrotten. Man skulle hoppa över det där hindret, sätta bollen i korgen eller vad det nu kunde vara. Det var tävling direkt och ingen möjlighet till att träna och testa.

Att misslyckas blev synonymt med något väldigt dåligt. Något som skulle undvikas till varje pris, även om det var första gången jag testade något helt nytt. Det är antagligen så otroligt mycket som jag gått miste om i livet på grund av att jag aldrig vågat ta det där steget och  faktiskt testa.

Träningen fick mig att tänka om

Hade jag aldrig börjat träna så hade jag sannolikt varit kvar i samma tänk idag. Att jag ens började var en ren slump och det var nog tur att jag svarade ja på frågan om jag ville komma och kika på en träning innan mitt huvud hade hunnit börja tänka “men tänk om jag suger..”

Träningarna kändes lite som en parallell värld. Helt plötsligt var det ingen som förväntade sig att jag skulle kunna allt direkt. Det var helt okej att misslyckas. Det var inte bara okej utan ett steg i processen. Det var så det skulle vara. Om man satte något direkt så var det för lätt och man försökte hitta på roliga sätt att göra det svårare. Man förväntades kämpa, nöta och lära sig av sina misstag men aldrig kändes det dåligt, jobbigt eller pinsamt att inte klara av något. I alla fall inte första, tionde eller hundrade gången. När man nött något i ett år utan framsteg blir det ju så klart frustrerande. Eller när man misslyckas på en tävling trots att man tränat hårt.

När man tittar på och inspireras av andra så ser man ofta slutresultatet, inte alla timmar som personen kämpat för att ta sig dit. Det spelar ingen roll om det handlar om idrott, att driva ett framgångsrikt företag eller lyckas laga en avancerad maträtt. Väldigt få personer lyckas på första försöket.

Det här är sådana filmer som jag lägger upp på sociala medier

Det här är det som andra sällan får se

Tänk om jag aldrig hade vågat börja stunta. På grund av rädslan för att mina rewinds (bakåtvolt upp på min bas) skulle vara så där ruskigt kassa som dom faktiskt var i början. Vad mycket jag skulle ha missat.

Vad är det värsta som kan hända?

Okej, man behöver inte vara dum. Skulle jag kasta mig i en rewind för första gången, utan någon som stod bredvid beredd att fånga, så hade jag troligtvis skadat mig rejält. På samma sätt kan det vara bra att ha en hum om vilka skatteregler som gäller när man startar företag. Men hur ofta kastar man sig in i något utan någon som helst förberedelse? Går allt åt helvete så går det ju sällan faktiskt åt helvete.

Jag tänkte lite extra på det här nu i oktober då Stora influencerpriset gick av stapeln. Linda har gjort ett fantastiskt jobb med att starta upp och driva en organisation som på kort tid har vuxit enormt och samtidigt visat sig vara otroligt välbehövlig.  När dom nu anordnade en gala för första gången så dök det helt plötsligt upp kritik från höger och vänster. Viss befogad kritik som dom tog åt sig av men också tråkig, okonstruktiv kritik. Personer som gnäller för att det (enligt dom) inte är perfekt. Självklart kommer det finnas utrymme för förbättring, speciellt när det är första gången man gör en sak. Men just den där attityden som många har skulle jag vilja försvann. Att om man inte gör det perfekt direkt så ska man inte göra det alls. Vilken tråkig utveckling vår värld skulle haft om alla tänkte så.

Att tro på sig själv

“Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!”
– Pippi Långstrump

Jag vill inte säga att jag kan relatera till det där citatet. Jag tänker snarare “Det där har jag aldrig provat tidigare men jag vill/kan lära mig!”

Det var faktiskt en sak om jag inte höll med på träningarna. Vi fick inte säga att vi inte kunde. Jag kan till exempel inte göra en salto, inte ens om mitt liv hängde på det. Men jag kan lära mig. Den självinsikten kan ju vara bra att ha också 🙂

Vilken relation har du till “att misslyckas”? Vågar du kasta dig in i nya saker eller tycker du det är jobbigt att inte prestera bra direkt?