Therese Wiksten
Kategori:

Sjuk

Sjuk

Vilket preventivmedel ska man välja när inget fungerar?

Idag skulle jag ner och förnya mina p-piller. Med tanke på hur mycket krångel jag haft med det innan så var jag rätt nervös. För att göra en lång historia kort: Jag hade för högt blodtryck för ett halvår sedan då det var dags att skaffa nya, så jag fick minipiller istället. Dagen efter åkte jag ner till vårdcentralen och där var värdena bättre, men barnmorskan ville ändå inte skiva ut några andra. Det var dom tre värsta månaderna i mitt liv. Kanske inte riktigt, men nästan. Nästa gång jag skulle förnya p-pillerna var blodtrycket fortfarande på gränsen. Jag fick mina vanliga piller, men bara för tre månader.

Idag var det alltså dags igen. Den här gången var blodtrycket ännu högre och mina vanliga piller är helt uteslutna. Med tanke på hur dåligt jag mådde på minipillerna så är dom inte ett alternativ. Det är samma hormon i p-stav och spiral så även det är uteslutet. Kopparspiral sätter dom inte in eftersom jag har en helt vidrig mensvärk. Jag är rätt körd känns det som.

Om jag ska vara helt ärlig så är det viktigare för mig att kunna skippa mensen, och därmed värken, än att det är ett preventivmedel. Tyvärr verkar det ju inte finnas något alternativ så jag vet inte alls vad jag ska göra nu. Jag skulle hem och fundera men ja, vad finns det att fundera över? Vad finns det för något som tar bort mensen som är okej när man har högt blodtryck?

Idag har jag bytt vårdcentral så imorgon får jag höra av mig dit för att i alla fall kolla upp blodtrycket. Igen. Med tanke på hur mycket jag sprang på vårdcentralen förra året och hur många gånger jag testat blodtrycket, som var bra enligt dom varje gång, så känns det inte som att det kommer hända så mycket det här gången heller. Efter lite googlande ikväll så misstänker jag även att jag lider av endometrios så det borde jag också kolla upp. Vad gör man då? Kul att jag har sådant flyt jämt.

 

 

ME
Sjuk

Är jag frisk nu?

Det var länge sedan jag prata om det nu. På riktigt alltså, mer än att bara nämna i förbifarten att jag inte orkat blogga. Någon direkt uppdatering har det nog inte blivit just för att jag inte haft någon kontakt med vårdcentralen/läkaren sedan dom slutade höra av sig i september. Det har inte hänt så mycket drastiskt och det har känts tjatigt att skriva om. Hela min vardag kretsar ju kring mitt mående och jag är själv rätt less på det vid det här laget.

Men frisk har jag alltså inte blivit. Däremot har jag i perioder mått lite bättre eftersom jag inte behövt lägga exakt all energi jag har på att springa på vårdcentralen, hos diverse specialister, ta prover osv.. Jag försöker fortfarande lista ut hur mycket, och vad, jag klarar av så jag har inte blivit av med dom där irriterande bakslagen än. Som när jag fick för mig att gå upp till vinden och lyfta på varenda kartong för att hitta en pryl. Då var jag i princip sängliggande i en vecka. Det var för fysiskt påfrestande. Och rätt dumt.

Annars brukar jag ha mer problem med mycket intryck.. ljud, rörelse, ta in ny information och sådana saker. En skogspromenad fungerar till exempel oftast rätt bra. Ta bussen ner till stan är värre. Åre-resan i januari gick över förväntan, men då tog jag power naps varje dag, var död på kvällarna och vilade upp mig ensam i skogen i en vecka efter. Man måste bli duktig på att prioritera och ”slösa” energi på sådant som är värt det.

Vad är det för fel på mig?

Tja… det är det ingen som vet. När läkarna inte förstod vad som var fel så blev det mycket tid spenderat på Google. (Jag vet, man ska inte, men vad ska man göra?) Jag snubblade över ME och allt stämde. Jag skrev ett inlägg om det tidigare. När jag tog upp det med läkarna så fick jag lära mig att det är en sjukdom som dom inte tror på här i Göteborg. Märkligt att läkare ens får välja att tro på och inte tro på sjukdomar.. Försäkringskassan går i samma spår. Så klart.

Jag har alltså inte fått någon utredning kring det och vet inte om det är det som är felet, men det är det enda jag hittar som faktiskt stämmer in. Så just nu utgår jag från det. Det känns säkrast så. En del i sjukdomen är att man kan bli permanent försämrad av ansträngning. Det var också något jag blev när det var som intensivast med läkarbesök och det skulle pushas med promenader och grejer. Jag är alltså lite sämre nu än innan jag gick till läkaren.

ME är väldigt brett när det kommer till svårighetsgrad. Vissa klarar av att arbeta, åtminstone deltid, medan dom sämsta är helt sängliggandes. Vad jag har förstått det som så blir en väldigt stor del successivt sämre just för att det är svårt att leva ett normalt liv utan att göra mer än man orkar. Skulle det inte vara ME jag lider av så är det jättebra, men om det är det så vill jag inte riskera att bli helt sängbunden. Nog för att jag har svårt att orka göra saker utanför lägenheten, men det är fortfarande ett stort hopp till att vara helt sängbunden.

Diagnos eller inte?

Jag har funderat fram och tillbaka på om det är värt att göra ett ryck till för att verkligen få reda på vad som är fel, eller i alla fall få det på papper. Min man, som är övertygad om att det är ME jag har, tycker det. Jag är lite mer tveksam. Är det värt att lägga så mycket energi, och kanske bli sämre, för att kämpa sig till en diagnos som idag är helt värdelös? Ingen tar den ju ändå på allvar..

Min livlina

Så ligger det alltså till. En liten uppdatering på hur läget är just nu.

Bloggen och sociala medier är ovärderliga för mig just nu. Det är det enklaste sättet att få någon form av social kontakt, oavsett om det handlar om att hålla kontakten med familj och vänner eller skapa nya. Jag är social i vanliga fall, social introvert kanske man kan säga, och skulle bli galen om jag var helt avskärmad från omvärlden. Däremot så finns ju inte orken här jämt. Ibland tar det tid innan jag orkar svara på kommentarer och emellanåt ekar det lite tomt på bloggen. Men tystnaden kan å andra sidan kanske vara lika talande som ett inlägg.

Sjuk

Tankar om energi

Godmorgon!

Hoppsan, här har det inte varit mycket aktivitet senaste veckan. Och det gäller tyvärr inte bara bloggen.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lära mig vad min kropp klarar av, det verkar mest vara rysk roulette för tillfället. Vi körde en städhelg förra helgen. Inget avancerat egentligen. Jag tog det otroligt lugnt, varvade med vila och tyckte jag kände efter sådär löjligt mycket. Men tji fick jag.

Det beter sig lite som träningsvärk

På måndag mådde jag okej, på tisdag slog ”träningsvärken” till och jag blev sjuk. Eller vad man nu ska kalla det. Enligt läkaren jag träffade sist så är jag ju inte sjuk, ”det är ju bara symtom”. (Symtomen slog till?) Onsdag till fredag var värst och nu under helgen har jag gått tillbaka mot mitt lite mer normaldåliga mående.

Det värsta med dom där dipparna är den totala utmattningen. Att jag sällan ens orkar slösurfa eller svara på kommentarer här. Lite som när man har feber och det är jobbigt bara att vara. Det blir så himla isolerat.
Jag är ju alltid trött. Eller nej, jag vill inte kalla det för trött. Det är en helt annan typ av trötthet, antagligen lite åt samma håll som utmattade upplever. Det går i alla fall inte att jämföra med den normala tröttheten man kan känna. Hur som helst, min poäng här är att jag aldrig har särskilt mycket energi, men den räcker ju i vanliga fall till något.

Förra veckan var jag extra tacksam över att det är en katt och inte en hund vi har. Nu kryper hon ner under täcket när jag ska bädda och ser ut att säga ”snälla, bara lite till..” istället för att stå promenadredo vid dörren med en viftande svans..

Som en sliten, gammal smartphone

Förra veckan var jag som min förra mobil, som helst plötsligt slutade ladda. Obrukbar. Nu är jag mer som en smartphone med för många år på nacken. Den går att använda men folk generellt skulle räkna den som trasig. Den laddar långsamt, blir aldrig direkt fulladdad och räcker max ett par timmar. Man måste välja om man ska ringa ett samtal eller kolla FB. Spel, youtube eller andra tunga appar är bara att glömma. Telefonen klarar inte ens av att installera många av apparna. Men, den där korta tiden som telefonen faktiskt fungerar så beter den sig ofta precis som vilken telefon som helst. Det är först när samtalet bryts och telefonen är död som man kommer på att den inte riktigt fungerar som den ska.

Så nu ska jag lägga mig på sängen med en stor kopp te och svara på mail och börja bocka av det jag skulle ha gjort förra veckan. Det blir väl lite som att använda mobilen med laddaren i. Jag ska i alla fall försöka vara riktigt försiktig med min energi nu för jag känner mig inte så sugen på fler dippar nu innan jul.

Tänker du på hur du hushållar med din energi? Det var verkligen inget jag reflekterade över när jag var frisk, men jag önskar verkligen att jag hade gjort det, så hade det kanske varit lite lättare nu.

Sjuk

Balans

Det är svårt att lära sig vad kroppen klarar av

Jag har mått lite bättre på sista tiden. Börjat tänka att det kanske håller på att vända. Jag hade börjat se ljuset i tunneln. Trodde jag.

Igår passade jag alltså på att gå ner till biblioteket. En dryga 2 km promenad. Jag var tvungen att vila där i en timme innan jag kunde gå hem igen. På kvällen kom ”baksmällan” som ett brev på posten. Huvudvärk, frossa, värk i kroppen, illamående..osv. Idag mår jag som en påse skit och orkar knappt sitta upp. Helt överkörd.

Då slog det mig. Jag har inte haft några läkarbesök eller annat som jag varit tvungen att springa på det senaste. Inga bullriga och stökiga miljöer. Inget som tagit för mycket energi. Promenader har jag tagit så det var nog inte den som var boven. Fast dom har ju snarare varit skogspromenader i jämförelse. Jag kanske faktiskt har hittat balansen. Listat ut vad min kropp klarar och behöver.

Nu: sova.

Sjuk

Får jag vara glad?

Jag har uppenbarligen inte riktigt kunnat släppa det där lite udda besöket på vårdcentralen tidigare i veckan, för här kommer ytterligare ett inlägg tillägnat det.

Att vara sjuk när man är en positiv person

Sjuksköterskan som jag träffade pratade med mig om mina symtom och till slut undrade hon: ”Men hur mår du? Det måste ju vara jättejobbigt?!” Hon lät väldigt förvånad när jag svarade att jag under omständigheterna ändå mår helt okej. Det är klart att det är skitjobbigt att emellanåt inte ta sig ur sängen och att jag är så pass begränsad som jag är, men jag ser inte det här som min slutdestination. Jag har hopp om framtiden, jag känner mig motiverad att göra saker och jag lyckas för det mesta ändå se det positiva i det jag faktiskt kan göra.

Hon fortsatte att ställa liknande frågor, som om hon väntade sig ett annat svar. Nästan som att hon försökte övertala mig att jag mår dåligt även psykiskt. Efter ett tag utbrast hon: Är du säker på att du inte är deprimerad?”

Låt mig tänka. Ja!

Jag förstår att det kan uppfattas som konstigt, det gör jag. Att inte bara vilja dra täcket över huvudet och dö när man mått så här en längre tid. Jag har också full förståelse för dom som faktiskt blir deprimerade. Det är däremot inget man väljer. En person som är deprimerad kan inte bara kan välja att inte vara det och på samma sätt kan inte jag välja att vara deprimerad. Varför jag nu skulle vilja det.

Hade det varit bättre om jag var deprimerad?

Kanske ”krockar” det lite när jag pratar med vårdpersonalen. De flesta i min situation är kanske deprimerade? När jag beskriver hur jag mår så låter det kanske som att jag berättar att jag brutit båda benen men sprungit Göteborgsvarvet. Hade det kanske varit lite lättare att få hjälp om jag varit deprimerad?

Det hade varit otroligt intressant att höra dina tankar kring det här, om du varit i en liknande situation.