De första 17 veckorna

Vecka 4 – Pluset

Absolut noll symtom. Förra gången var det delvis bristen på symtom som gjorde att jag anade att något var fel, så om det inte hade varit för det starkt positiva testet så hade jag varit ännu mer orolig här än jag var. Med tanke på hur starkt testat var i jämförelse med första graviditeten så funderade jag nästan på om jag faktiskt bara var i vecka 4, även om jag inte trodde något annat egentligen. Kanske var det starka testet ett bevis på att det skulle gå bättre nu?

Vecka 6

5,5 vecka in kom alla symtom och jag kände mig verkligen gravid. Inget snack om saken. Helt från ingenstans kom framförallt tröttheten och illamåendet. Jo tack, jag mådde illa och var trött första graviditeten också men det här var helt helt annan nivå. Det värsta jag varit med om. Jag var totalt utslagen och det var soffläge som gällde. Sov, spydde och försökte äta. Det var allt jag gjorde.

Vecka 7 – Första besöket hos barnmorskan

Eftersom jag nyligen varit där så kan jag inte minnas att det var så mycket nytt. Jag fick gissa hur långt gången jag var och hon trodde lite kortare än så. Det kändes dock inte så rimligt att få ett så starkt test mindre än en vecka efter att jag ska ha haft ägglossning så jag höll ändå kvar vid min gissning. Något ultraljud kunde jag inte få, vare sig på grund av oro eller för att se hur långt gången jag var. Positivt var i alla fall att dom lagt till ett ultraljud kring v14, till skillnad mot för sist då dom bara erbjöd ett i vecka 20. Om jag skulle komma så långt.

Vecka 9 – Första ultraljudet

Vi bokade ett tidigt ultraljud privat. Dels för att jag ville veta så snart som möjligt om något gått fel, så jag slapp få den överraskningen på kub igen, och dels för att vi ville göra kub och då gäller det ju att veta vilken vecka man är i..

Total ångest. Fy sjutton vad jag varit nervös för den dagen. På väg dit kändes det ändå annorlunda än sist. Jag var otroligt nervös, men hade ändå en bra känsla. Vi hade samma barnmorska som förra gången så det kändes väldigt bra.
När bilden kom upp på skärmen såg det precis likadant ut som första gången vi var där. Och inget hjärta, hann jag tänka. Barnmorskan var tack och lov väldigt snabb på att berätta att hjärtat slog fint. Det tog ett tag innan jag lyckades se det. Jag bröt ihop en smula av lättnad.

8+1 mätte hon den till. 8+0 var min gissning, så en dag längre gången än jag trodde.

Första graviditeten hade avstannat i 8+5, så även om det var skönt att se att den lille levde där inne så kan jag inte påstå att jag kände mig så mycket lugnare nu efter.
Jag vet att “har man sett hjärtat slå så är det minimal risk att något händer” inte riktigt stämmer. Risken att det ska gå fel dom här första kritiska veckorna finns fortfarande. Hade jag gjort ultraljud i v 8+1 första gången hade hjärtat ändå slutat slå i 8+5…

Vecka 10 – Svullen mage

Vecka 11 – Andra besöket hos barnmorskan

Sist gick det här besöket väldigt snabbt. Jag tog lite provet och sedan var allt klart. Den här gången pratade vi även lite om min förlossningsrädsla och jag fick boka in nästa möte tidigare än vad som är rutin, så vi ska prata mer om det då och så att jag hinner få tid till aurora-samtal. Känns väldigt skönt att hon tar det på allvar även om hon pushade rätt mycket för att dom flesta ändå ändrar inställning och känner sig lugnare allteftersom graviditeten går.
Alla prover såg i alla fall bra ut så jag verkar inte kunna skylla tröttheten på järnbrist.

Vecka 13

Jag skev att symtomen kom i vecka 6 och att jag mådde väldigt dåligt på grund av illamående och utmattning. Det har jag gjort konstant sedan dess. Jag har testat postafen, som hjälper lite. Jag mår fortfarande illa dygnet runt men spyr i alla fall inte lika många gånger. Fortfarande sängläge och det är helt omöjligt att ens fungera normalt i vardagen. Jag är så glad att jag har Jonas som verkligen skött allt här, medan jag legat helt utslagen. Snart ska det i alla fall bli bättre.. säger dom.

Dags för kub

..och om jag var nervös förra gången så var det inget mot den här. Jag var så rädd för dåligt besked att jag inte ens hann bli orolig över att få ett dåligt resultat. Gissa om det kändes overkligt att se att den lille krabaten hade vuxit och att den låg där och sprattlade. Vi fick en jättebra genomgång av allt men det enda jag riktigt minns är att det såg bra ut. Jag blev flyttat tre dagar till, så totalt 4 dagar längre än jag trodde från början.
Vi fick även en tidig gissning på kön så det ska bli spännande att se sedan om hon hade rätt.

Eftersom vi hade en bit att åka så tog vi blodprovet samtidigt och fick alltså inte veta resultatet förrän en vecka senare. Tack och lov så måste jag ändå säga att siffrorna vi fick kändes väldigt bra med tanke på min ålder. Låg risk på allt.

Ps. Tror jag fått problem med foglossning? Jag har SÅ ont när jag går, framförallt i trappor. Rätt vad det är så kan jag inte ens stödja på benet.

Vecka 14

Mindre än en vecka efter kub så hade vi det “vanliga” ultraljudet inbokat. Jag ville gärna behålla det, trots att vi gjort kub, med tanke på hur nervös jag är. Den här gången var första gången som jag kände mig ganska lugn när jag lade mig ner på britsen.
Det kändes bra att ha gjort kub innan för vi fick inte alls en lika bra genomgång den här gången. Det gick väldigt snabbt. Bebisen ville först inte lägga sig så hon kunde se bra så efter att ha puffat en del på min mage så bad hon mig hosta. Nu får jag nästan lite dåligt samvete över att jag stör den varje gång jag hostar eller nyser haha.

Vecka 16

När ska tröttheten och illamåendet gå över? Jag har läst överallt i några veckor att jag bör må bra nu. Alla pratar om “spökveckor” och att dom knappt känner sig gravida. Den här perioden då man ska njuta av att man mår som vanligt innan man får ont och blir tung… Känner mig lite rånad på den perioden.

Jag funderar över när magen slutar vara svullen och den “riktiga” magen kommer. Jag har gått runt i 16 veckor nu och känt mig lite “fejkgravid” haha. Den börjar för övrigt bli väldigt svår att dölja. Min midja är dessutom puts väck borta.. Får se om den kommer tillbaka när all svullnad lägger sig eller om jag växer åt alla håll 🙂

Den här veckan tog jag också tag i det och rensade garderoben. Från att ha haft en överfull garderob så kan jag räkna alla plagg jag får på mig på mina fingrar. Några klänningar, två t-shirts och ja, typ så. Så nu har jag shoppat dom första gravidplaggen. Ett par shorts och ett par jeans. Jag vill helst inte köpa på mig en massa saker jag inte kommer kunna använda efter graviditeten men insåg att jag inte kommer överleva till november utan ett par byxor, eller den här sommaren utan shorts..

Vecka 17

Veckan då jag var superförkyld och allt kändes extra jobbigt. Bröt ihop för att jag fortfarande inte mår bra. Dom här första månaderna har varit ren tortyr. Jag har gjort allt.. vet inte om det finns något råd jag inte testat, men inget småätande eller positivt tänkande har kunnat få mig att må bättre.
Jag är ju tacksam över att det hittills har gått bra och att jag mått så dåligt har ändå känts lite som ett bevis på att allt har varit som det ska. Men fy sjutton vad påfrestande det har varit.

Vecka 18

Idag går jag in i vecka 18 och det slog mig att jag mår helt okej. Jag känner mig lite piggare. Med betoning på lite. Jag orkade t.o.m rensa lite i trädgården. Illamåendet har också hållit sig borta och nu hoppas jag det inte kommer tillbaka.

Om två veckor har vi rutinultraljudet och då är vi halvvägs genom graviditeten. Jag är så otroligt nervös! Än så länge tror jag inte jag känt några sparkar. Jag har haft ett par tillfällen som eventuellt skulle kunna varit bebisen men det kan lika gärna vara tarmarna.

Jag har fortfarande inte riktigt vågat hoppas på att det här faktiskt ska gå vägen. Första milstolpen var det tidiga ultraljudet, det andra kub. Efter kub trodde jag att jag skulle kunna slappna av, men nej, det är nog först nu som jag lite, lite vågar tro på det här. Frågan är om jag kommer kunna slappna av innan barnet är ute?
Hela livet har varit lite på paus, både för att jag mått så dåligt (här har jag inte haft något val) och för att det psykiskt bara varit en lång väntan. Jag måste försöka njuta av sommaren nu!

Nu låter det kanske som att dom här första månaderna har varit helt hemska, men riktigt så illa har det ju inte varit. Mitt i allt elände har jag ändå varit så himla glad. Fascinerad över att det faktiskt växer en liten minimänniska inuti mig – så jäkla galet ändå! och så tacksam över att jag får dela allt det här med min man. Jag har aldrig tvivlat på valet av pappa till mina framtida barn, men jag är så himla glad över att han är så engagerad i graviditeten och tacksam över hur han tagit hand om mig nu.

Men man kan lugnt säga att min bild av att vara gravid har ändrats. Jag tror alla runt om mig har haft ganska enkla graviditeter, eller så har jag varit extremt selektiv i vad jag snappat upp..