Therese Wiksten
Sjuk

Får jag vara glad?

Jag har uppenbarligen inte riktigt kunnat släppa det där lite udda besöket på vårdcentralen tidigare i veckan, för här kommer ytterligare ett inlägg tillägnat det.

Att vara sjuk när man är en positiv person

Sjuksköterskan som jag träffade pratade med mig om mina symtom och till slut undrade hon: ”Men hur mår du? Det måste ju vara jättejobbigt?!” Hon lät väldigt förvånad när jag svarade att jag under omständigheterna ändå mår helt okej. Det är klart att det är skitjobbigt att emellanåt inte ta sig ur sängen och att jag är så pass begränsad som jag är, men jag ser inte det här som min slutdestination. Jag har hopp om framtiden, jag känner mig motiverad att göra saker och jag lyckas för det mesta ändå se det positiva i det jag faktiskt kan göra.

Hon fortsatte att ställa liknande frågor, som om hon väntade sig ett annat svar. Nästan som att hon försökte övertala mig att jag mår dåligt även psykiskt. Efter ett tag utbrast hon: Är du säker på att du inte är deprimerad?”

Låt mig tänka. Ja!

Jag förstår att det kan uppfattas som konstigt, det gör jag. Att inte bara vilja dra täcket över huvudet och dö när man mått så här en längre tid. Jag har också full förståelse för dom som faktiskt blir deprimerade. Det är däremot inget man väljer. En person som är deprimerad kan inte bara kan välja att inte vara det och på samma sätt kan inte jag välja att vara deprimerad. Varför jag nu skulle vilja det.

Hade det varit bättre om jag var deprimerad?

Kanske ”krockar” det lite när jag pratar med vårdpersonalen. De flesta i min situation är kanske deprimerade? När jag beskriver hur jag mår så låter det kanske som att jag berättar att jag brutit båda benen men sprungit Göteborgsvarvet. Hade det kanske varit lite lättare att få hjälp om jag varit deprimerad?

Det hade varit otroligt intressant att höra dina tankar kring det här, om du varit i en liknande situation.

You Might Also Like...

3 kommentarer

  • Reply
    Carin Olofson
    18 september, 2017 at 08:32

    Känner så väl igen detta.
    I kontakt med vård och bekanta.
    Välmenande sympati eller bara behov att bekräfta egna hypoteser?
    När man går ifrån dessa möten får man släpa sig fram, för att det kostat så mycket att hävda sitt eget mående.
    Som läkare som insisterar att man är deprimerad och skall äta antidepressiva mediciner. Och accepterar inte mina förklaringar…
    – Att min startmotor och energikälla är sönder, inte humöret.
    – Att jag varit deprimerad som yngre och min upplevelse nu är inte mörker och nedstämdhet som då. Svaret blev ”Den som är deprimerad orkar inte heller”…
    – Att antidepressiva i olika varianter (testade ett tiotal i minst tre månader vardera) inte gav någon som helst positiv effekt utan bara biverkningar som fört det lilla livsork jag hade och skulle kunnat driva mig i depression.

    • Reply
      Therese Wiksten
      18 september, 2017 at 16:35

      Tack så jättemycket för din kommentar! Jag känner absolut igen det där med att fundera kring om det är av välmening eller deras behov av att få sina hypoteser bekräftade. När det kommer till läkare och annan vårdpersonal får jag lite känslan av att dom känner sig hotade när man säger något dom själva inte har tänkt på och då hamnar i en slags försvarsställning och då håller kvar vid sin första teori ännu hårdare…

  • Reply
    Månadslista: September - Therese Wiksten
    30 september, 2017 at 19:51

    […] Får jag vara glad? […]

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.