Therese Wiksten

Förlossningsberättelse 2021

Vattnet går!

Det är den 10 maj. Om ungefär en månad ska jag bli 2-barnsmamma. Det är drygt tre veckor kvar till bf men eftersom jag gick över tiden förra gången så har barnmorskan sagt att jag ska räkna med att göra det den här gången också.

Med första barnet tog vi bilder ihop med magen i slutet av graviditeten, någon vecka innan sonen föddes, så det börjar bli dags att ta tag i det nu. Förlossningsväskan ska packas och det sista ska fixas så allt är klart inför 2-barnskaoset men det känns som en evighet kvar!

Det är vad jag funderar över när jag ligger i sängen vid 21 och försöker natta sonen. Helt plötsligt hör jag hur det knäpper till. Jag hinner tänka att “Helvete, det är ju sådär dom säger att det låter när vattnet går!” och så kastar jag mig upp så snabbt och smidigt som det bara går när man är höggravid. Mycket riktigt. När jag står där på golvet bredvid sängen så är det ingen tvekan om att vattnet gått. Men det är ju inte dags NU?!

Jag får nog en rejäl chock och dom två första sakerna jag tänker är:
1. Fan, vi har inte hunnit förbereda sonen för barnvakt! Förra graviditeten åkte vi in vid 9 på morgonen och så föddes han vid 1 på natten. Det är jättemånga timmar borta ju!

 2. Jag har inte hunnit ta kort på magen!

Jag ringer till förlossningen som lugnar mig och säger att det kan ta ett par dagar innan allt startar efter vattenavgång och jag får en tid för undersökning morgonen efter. Om jag får jobbiga värkar eller undrar något så får jag höra av mig under natten.

Jag irrar runt och försöker packa en förlossningsväska. Och så tvingade jag tydligen min man J. att ta kort på magen, det minns jag faktiskt inte förrän jag såg bilderna i efterhand. Och ja, jag har i all stress tydligen fått på mig trosorna ut och in. Tur att han var lugn för jag fick nog inte mycket vettigt gjort alls.

Så här i efterhand är jag däremot ganska glad över att jag prioriterade en bild på magen, även om det inte blev några stylade fina bilder ihop.

Han ringer till sin pappa och förvarnar dom om att det kanske är dags snart och att vi fått en tid till morgonen efter, så dom får komma och vara barnvakt.

Riktiga värkar eller förvärkar?

Ungefär två timmar efter att vattnet gick så började jag få värkar, om jag minns helt rätt. Tiderna är lite luddiga. Inte jättefarliga värkar men ändå lite jobbiga. Skarpt läge eller inte? Helt omöjligt att komma ihåg hur det kändes förra gången ju. Vid 12-tiden ringer jag förlossningen som ber mig höra av mig om en timme igen, om det inte blir värre innan.

J. har gått och lagt sig och jag försöker sova. Jag minns att jag fick ringa upp en halvtimme senare för då började det bli riktigt olidligt.

Jag väcker J. som får ringa hit barnvakterna. Dom har 20 minuter hit och varje minut som går känns som en evighet. Självklart är det helt otroligt dimmigt ute och det tar 45 (JÄTTELÅNGA) minuter innan dom svänger in hos oss. Då står jag i hallen och vet inte var jag ska ta vägen.

“Varför utsätter man sig för det här frivilligt!?!”

Vid 2-tiden kommer vi iväg hemifrån, i dimman. Som tur är så åker vi lite större vägar än svärföräldrarna så det gick ändå helt okej och vi tajmade ju tack och lov inte in rusningstrafiken om man säger så. Jag tror t.o.m trafikljusen samarbetade med oss.

När vi åker över bron, några minuter innan vi är framme vid NÄL så har jag så ont att J. måste ringa till förlossningen. Det gör så ont att jag vill kasta mig ur bilen i ren panik, hur nu det skulle hjälpa. Här är jag faktiskt inte helt säker på om vi kommer hinna fram. Förlossningen lovar att skicka ner någon som ska möta upp oss när vi kommer.

På förlossningen

Vi parkerar utanför ingången och jag tar mig in i entrén. Strax kommer två personer rusandes med rullstol men jag vägrar sitta ner (?) så dom tar mig under armarna och nästan släpar mig springandes in till ett rum.

När J. säger att han ska gå ner och parkera bilen så tittar dom på honom som om han är knäpp och tycker att det kanske inte är en jättebra idé.

“Jo men det går snabbt,  jag är strax tillbaka!” och så försvinner han ut.

Jag har faktiskt ingen aning om vad som händer här för det går så snabbt. Jag får veta att jag är helt öppen och dom säger att det faktiskt är bebis på väg nu. Jag hinner i alla fall få lustgas.

Efter 5-10 minuter kommer han tillbaka och jag känner att det börjar trycka på rejält. Det kan inte ha varit många krystvärkar för helt plötsligt är hon ute. Ungefär en kvart efter att vi rullade in med bilen utanför förlossningen, kl 02:56, så är det klart. En liten plutt på 46 cm och 2,5 kg som räknas som prematur.

Jag tror dom inte hann skriva in mig innan hon föddes utan att det blev gjort efter. Samma sak med det obligatoriska covid-testet. Som tur är fick min man faktiskt vara med under förlossningen, trots att det inte hanns med innan.

Det kändes så snopet på något sätt och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt hade fött henne. Eftersom förra förlossningen var så utdragen så hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle gå så snabbt. Plötsligt och snabbt.

Egentligen borde jag ha varit förberedd på att jag kunde föda för tidigt eftersom jag testat positivt för Covid ett par veckor tidigare men av någon anledning så kändes inte riskerna så stora. Du vet, “det händer inte mig”.
Nu var det tur att det var så pass sent i graviditeten och att det inte blev några komplikationer.

BB

Vi fick stanna kvar några timmar på förlossningsrummet och när dom rullade iväg mig till bb så fick J. åka hem. Hade det varit första barnet hade det känns jättejobbigt men nu var jag inställd på att han behövde åka hem till sonen. Jag tror han var hemma vid 7 på morgonen och då hade sonen bara varit vaken en liten stund och allt hade gått hur bra som helst.

Dom nerpackade kläderna i stl 50 var på tok för stora så J. fick åka iväg och panikshoppa lite i 44, som ändå var för stora och behövde vikas upp.

Eftersom hon föddes lite prematur så ville dom hålla extra koll på oss. Vi åkte in måndag natt och först på fredagen fick jag åka hem till resten av familjen.
Några av barnmorskorna var inte helt nöjd med hennes viktuppgång och det var många bud om hur det gick med matningen. Det var vägningar, temperaturmätningar och koll på gulsotsvärden. Jättetacksamt så klart att dom tar den tiden och håller grundlig koll trots att dom har fullt upp men det var SÅ långa dagar och jag kände rätt snabbt att jag helst hade velat åka hem till familjen.

Dagarna bestod av mys hud mot hud tills det var dags att bli hämtad av resten av familjen. Helt plötsligt var vår lilla skrutt en storebror och inte så liten längre.

Hur konstig upplevelse det här än blev så är jag 100 gånger mer nöjd över hur den här förlossningen blev jämfört med första. Det gjorde helt vansinnigt ont, absolut, men det pågick under så pass kort tid i jämförelse. Att det gick så snabbt gjorde också att jag inte var totalt slut efteråt, vilket ju var bra i och med att jag var tvungen att vara ensam med henne på bb. Med fösta barnet kunde vi sova i skift på bb men det gick ju inte nu. Jag kände mig dessutom nästan helt återställd direkt efter och måste säga att kroppen kändes oförskämt bra. Med första barnet kunde jag knappt gå och var tvungen att få hjälp med i princip allt i början. Jag vet inte hur många veckor det tog innan det kändes okej. Med den bilden i minnet så var jag faktiskt orolig över hur jag skulle klara mig ensam på bb, men det gick hur bra som helst. Förutom att det var dötrist att vara där själv. Det var helt klart väldigt tacksamt att må så pass bra när man inte bara kunde lägga sig i en soffa och amma hela dagarna utan har ett barn till som så klart också behövde få uppmärksamhet.

You Might Also Like...

Prenumerera
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Jag vill gärna höra dina tankar om inläggetx
()
x