Therese Wiksten
Graviditet

Jag spolade ner våra drömmar

Jag har skrivit fem utkast. Suddat, skrivit nytt och börjat om. Jag har tvekat om jag ska trycka på ”publicera”. Ska man ens prata om missfall?

Men hur ska man kunna fortsätta och låtsas som ingenting? När hela världen faller samman och det känns som att man är helt ensam?

1+1≠3

Jag trodde att jag skulle få börja året med att berätta att vi två ska bli tre. Men så blev det inte. Några få hade fått reda på det tidigt, men jag väntade med att berätta för alla eftersom det är så man gör. Mycket kan ju hända, som man brukar säga. Men nu då, när det hände? En del av mig vill prata om det, dela erfarenheter med andra, medan en annan del av mig skriker att ”Det är privat, sånt här håller man för sig själv”. Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva det här inlägget eller inte. Det är så mycket tankar och känslor som jag tror behöver komma ut, men allt är fortfarande en enda röra i mitt huvud. Jag har vägt fördelar mot nackdelar. Jag önskar jag hade förstått riktigt hur vanligt det här är innan och kanske blir det lite lättare för någon annan om fler pratar om det.

När man försöker skydda sig från en graviditet får man höra att ”Glömmer du ett endaste litet piller så kommer du bli gravid!” och när man väl försöker så inser man hur få dagar man faktiskt kan bli gravid, hur liten chansen är även dom dagarna och hur stor risken är att det ändå inte går vägen när man väl blivit gravid. Om man ens kan bli gravid.

”Jag är gravid!”

Jag slutade med mina p-piller i mars och vi pratade direkt om att det nog var dags att börja försöka nu, men det var inte förrän till sommaren som vi verkligen började ”på riktigt”. Det kändes som en evighet. När mensen dök upp i september bestämde jag mig för att börja tempa och vips så var mensen helt plötsligt sen. Eller, jag kände faktiskt på mig att det var något redan innan den var sen. Jag tog ett test och anade ett svagt, svagt streck. Kunde inte riktigt tro det och tog ett till ett par dagar senare. Fortfarande ett väldigt svagt streck och det blev ytterligare ett par test med några dagars mellanrum. Inte ens när jag hade ett starkt och tydligt streck kunde jag riktigt ta in att jag verkligen var gravid. Det kändes så främmande. Inte kunde väl jag vara gravid?

Med tanke på symtomen borde jag däremot inte ha tvivlat. Allt fanns där..illamåendet, tröttheten, (den enorma tröttheten!) svullen mage, ömma bröst, ”växtvärken” i livmodern osv..

positivt graviditetstest

Förnekelsen när man är osäker på om testet faktiskt visar positivt..

Spökveckor?

Helt plötsligt, i slutet av november, så kände jag inte av något längre. Jag blev orolig och frågade min barnmorska om det var normalt eller om något kunde vara fel. Det enda svaret jag fick var att dom, som hon sagt innan, inte kunde erbjuda något ultraljud och om jag ville göra ett så fick jag gå privat. Hon sa också att dom flesta graviditeter faktiskt går bra. Inget direkt svar på min fråga med andra ord. ”Vi ses den 11e om du inte fått missfall” avslutade hon lite hurtigt samtalet. Jag googlade och fick lära mig att det finns något som kallas spökveckor, perioder under graviditeten då man inte känner något. Efter 4 dagar kom symtomen tillbaka och jag kände mig lugnare igen. Men något gnagde ändå.

Jag hade gått med i en grupp på Facebook för personer med BF samma månad. Person efter person droppade av på grund av missfall. Det var då jag började inse hur vanligt det faktiskt var. Det kändes som att det var någon nästan varje dag och under den korta period jag var med så var det säkert 15 personer som försvann ur gruppen. Alla kan ju inte få missfall tröstade jag mig med och tänkte att jag ju varken blödde eller hade ont. Och mina symtom var ju tillbaka.

Den 11e kom och vi hade andra besöket på mvc. Tog en massa prover, pratade om nästa gång – då vi skulle få höra hjärtslagen(!) och om min förlossningsrädsla. Allt började kännas så skrämmande verkligt.

Bokat KUB privat

I min kommun blir man bara erbjuden ett ultraljud runt vecka 20 och jag är precis för ung för att få göra KUB, så vi bestämde oss för att boka det privat.
Den 12e december, dagen efter mitt besök hos mvc, skulle vi dit och jag var så himla nervös. Mest över att dom inte skulle hitta något alls där inne och att jag alltså skulle ha inbillat mig att jag var gravid. Jag var fortfarande i någon slags förnekelse. Men jag var också nervös övar att det faktiskt skulle vara något fel. Vi hade sagt att om det gick bra så skulle vi åka till en baby-butik och kika lite efter.

Det kändes så overkligt att gå på första ultraljudet. Vi skulle verkligen få se den där lille i magen!

Barnmorskan tryckte ut en klump med gelé och började dra fram och tillbaka över magen. Och fram och tillbaka. Och fram och tillbaka. Det var så sjukt att se att det faktiskt var något där inne! Men i samma sekund som jag såg det så förstod jag vad hon letade efter. Det där tickande hjärtat som man ska se, det syntes inte. Och den såg lite liten ut för att vara i vecka 12..

”Jag är ledsen, men jag ser inget hjärta”

Jag blev alldeles iskall och det var som att hela världen stannade. Det är svårt att förklara men det kändes som att en del av mig dog. Trots att jag gått och varit orolig över att något skulle ha varit fel så var jag ändå så oförberedd på det.
Troligtvis hade hjärtat slutat slå ungefär två-tre veckor tidigare, men kroppen trodde fortfarande att den var gravid. En så kallad missed abortion, eller uteblivet missfall. Jag fick en tid till läkaren dagen efter, som såg samma sak och bokade in en skrapning en dryg vecka senare.

Det var en så konstig känsla att åka hem därifrån. Kroppen betedde sig precis lika gravid som innan, men samtidigt visste jag att jag gick och bar på något dött.. Helt ärligt så kändes det förjävligt.

Missfall

Dagen efter började jag blöda lite och tidigt morgonen efter det tog kroppen hand om det själv. Dom två mest smärtsamma timmarna jag varit med om. Jag hade läst att det kunde kännas som en värre mensvärk. Jag har i perioder haft sådan jobbig mensvärk att jag legat dubbelvikt och spytt av smärta så jag trodde jag var förberedd. Det här var något helt annat. Jag vaknade av smärtan strax innan kl 5 och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Visst kändes det som en värre variant av mensvärk men utöver det så kom det som vågor av en smärta jag inte ens kan beskriva.

Jag var så himla orolig över vad jag skulle få se. Hur tydligt ser man fostret och märker man om allt kommer ut? Jag hade läst om missfall som varit som mindre blodbad och om personer som fått åka in i omgångar för att det funnits rester kvar. Eller blivit hämtade med ambulans på grund av blodbrist.. Det kändes så förbannat jobbigt på så många plan.. smärtan, sorgen och att inte ha riktigt koll på vad som händer…

Jonas var precis på väg att ringa 1177 när smärtan helt plötsligt gick över. Efter det hade jag bara en svag, svag smärta kvar. Som en väldigt lätt mensvärk. Från den värsta smärta jag varit med om till total tomhet.

Jag spolade ner mitt barn. Eller ja. Det som skulle ha blivit mitt barn. Vårt barn. Det kändes så knäppt att titta på den där klumpen i toaletten. Jag funderade på om jag borde ta upp den men kom fram till att det skulle kännas ännu konstigare. Så jag spolade.

Jag fick ett återbesök till läkaren några dagar senare och tack och lov så var allt ute och allt såg bra ut, jag slapp med andra ord tabletter och skrapning.

Att börja om

Dom tre-fyra första dagarna efter ultraljudet grät jag i princip konstant. Det har gått tre veckor och det känns lite bättre men det är långt ifrån bra. Jag har fått pina mig genom julen när jag helst av allt bara hade velat stänga in mig i sovrummet och dra täcket över huvudet.

Jag känner mig nästan lite bedragen. Som att min egen kropp gått bakom ryggen på mig. Undra om jag fortfarande hade gått och trott att jag var gravid om vi inte bokat ultraljudet? Jag har läst om personer som fått samma besked som vi fick fast i vecka 20.. Tänk att gå med något dött i sig så länge., samtidigt som man förbereder sig på ett barn..

Det som känns jobbigast är ändå alla drömmar och planer som aldrig blev av. Det skulle ju ha blivit en liten människa. Undra vem? Precis i början kändes det som att livet var över, som att allt var kört. Det kändes övermäktigt att börja om igen. Det är så svårt att förklara men den där lilla saken som växte i mig var ju verkligen en del av mig själv. Jag antar att alla hormoner spelar in också. Den lille skulle ha kommit till sommaren, inte långt efter min låtsassyster ska få sitt barn..

Det är ju väldigt individuellt hur hårt man tar ett missfall. För vissa är det en del av att försöka få barn och dom rycker på axlarna och försöker igen. Jag önskar jag kunde fungera så men hur mycket jag än vill det, och hur logiskt jag än försöker tänka, så gör jag inte det. Jag är antagligen inte ensam om det.

Jag vet ju att ett missfall oftast sker för att det är något fel och jag är ju hellre med om det tidigt än att behöva ta ett beslut om abort senare. Jag hade hellre velat få ett ”vanligt” missfall direkt istället för att behöva upptäcka det på ultraljudet, men det hade ju som sagt kunnat vara värre.

Men hur ska jag våga bli gravid igen? Tänk om jag inte ens blir gravid? Tänk om det blir missfall nästa gång också? För nu vet jag ju hur otroligt vanligt det faktiskt är. Och hur ska jag klara av att gå på ett ultraljud utan att bryta ihop helt? Jag känner mig lite snuvad på den upplevelsen. Och varför är det helt plötsligt bebisar och gravidmagar precis överallt?


TACK så mycket för alla kommentarer! ❤️ ❤️ ❤️ Tack för alla stöttande ord, för att ni delar med er av era egna erfarenheter och för all kärlek jag fått. Jag känner att det absolut var rätt beslut att dela med mig av det här ❤️


 

You Might Also Like...

43 kommentarer

  • Reply
    Fnulan
    4 januari, 2019 at 10:17

    Vilken sorg och du sätter verkligen orden på hur det känns, att kroppen har bedragit dig. Jag känner verkligen igen den känslan. Jag hatade också min kropp när den inte hjälpte mig att skydda mitt lilla barn utan lurade mig till att vara lycklig en stund för att sedan döda mig lite. Det är ingen tröst att det är vanligt eller att det är kroppens sätt att hjälpa oss att låta det som inte var bra försvinna. Sorgen finns där och den är jättestor.
    Jag vågade prova igen när jag sörjt färdigt, men jag var rädd, så rädd att behöva uppleva sorgen igen. Jag hoppas att du vågar <3

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 14:11

      ❤️ Ja men precis så är det ju..på så sätt så är det lite skönt att prata med personer som varit med om samma sak och som förstår på ett helt annat sätt.. Jag förstår ju så klart att folks peppande ord är för att vara snälla, men ”det är bara att försöka igen” eller ”det går säkert bättre nästa gång” är som sagt en liten tröst…

  • Reply
    Chanelle
    4 januari, 2019 at 10:34

    Tycker det är otroligt fint att du valde att dela med dig utav detta. Det är som du säger inget man brukar prata om och att man känner sig ensam. Så genom att just du skriver om det kommer säkert hjälpa någon att inte känna sig lika ensam, kanske kommer ni hjälpa varandra.
    Jag hopps verkligen att du vågar att testa igen när du känner dig redo❤️

  • Reply
    Linda
    4 januari, 2019 at 10:51

    Jag är verkligen ledsen för er skull, fick en tår i ögat av att läsa detta. Jag beklagar verkligen och hoppas att ni mår bra och har varandra som stöttning.

  • Reply
    Jenny
    4 januari, 2019 at 11:10

    Men åh va ledsen jag blir för er skull!!!
    Du får vara ledsen! Precis så ledsen som du behöver!
    Alla hanterar sånt här på sitt sätt och inget av dem är fel!
    Jag har varit med om rätt så exakt samma sak och jag känner så väl igen dina känslor och hur man känner sig lurad av sin kropp.

    Skickar 10000 kramar till er!!

  • Reply
    Hannas krypin
    4 januari, 2019 at 11:33

    Men nej vad ledsen jag blev över att läsa det här inlägget. Jag fick ett missfall 2005 och jag vet precis hur det känns. Alla drömmar som vips bara försvinner. Jag kommer fortfarande ihåg det beräknade förlossningsdatumet. Vill mest bara skicka en stor kram och säga att du är inte ensam.

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 14:02

      ❤️

  • Reply
    Elisa
    4 januari, 2019 at 12:03

    Jag blir så ledsen för din och er skull. Så fint att du orkar dela med dig!
    Efter att ha kämpat länge för att bli gravid gick jag omkring och nojjade jättemycket över att det inte fanns något där inne som växte. Jag kan därför bara föreställa mig sorgen av ett missfall. På ett sätt kan jag förstå då jag en gång trodde jag aldrig ens skulle bli med barn och sorgen som fanns då. Jag förstår alla tankar över det som inte blev, men hoppas att ni en dag vågar försöka igen. <3

  • Reply
    Mirre
    4 januari, 2019 at 12:19

    Ohh ja gkänner med dig tänk så många ggr jag gjort samma med vårt barnkämpande, ska inte säga hur många år det tog för oss, för det gör det ej bättre, men vi tog i alla fall IVF till hjälp.

    Styrkekram

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 14:02

      ❤️

  • Reply
    JUNITJEJ
    4 januari, 2019 at 12:35

    Så tråkigt. Jag är verkligen ledsen för din skull! Men var inte rädd att gör nytt försök.

  • Reply
    Madde
    4 januari, 2019 at 12:57

    Vad ledsen jag blir av att läsa din historia, och vad besviken man blir på den offentliga vården då man läser detta. Oron kan ju göra väldigt mycket skada, och visst är det bättre att veta. Kram

  • Reply
    Anna
    4 januari, 2019 at 13:00

    Vilket otroligt starkt och gripande inlägg. Jag tror att det betyder mycket för många att du vågar sätta ord på och berätta om din upplevelse. Nu när jag själ börjar närma mig 30 är det många runt mig som blir gravida och jag börjar också inse hur vanligt det faktiskt är, även om väldigt få vågar eller orkar prata om det. Ditt inlägg är värdefullt för mig för att förstå vad en del vänner går igenom och jag tror att de som kan känna igen sig ser ett stort värde också i att inte vara ensamma.

  • Reply
    Emelie
    4 januari, 2019 at 13:09

    Beklagar verkligen! ❤️ Så gripande att läsa din text, du är så stark som delar med dig av din upplevelse. Även om att det måste kännas otroligt svårt att prata om det så är det nog bra, både för dig och andra som går igenom samma sak ❤️ Styrkekramar

  • Reply
    Moa
    4 januari, 2019 at 13:15

    Åhh beklagar verkligen! Så himla fint av dig att dela med dig ❤️

  • Reply
    deveny
    4 januari, 2019 at 14:01

    Dette er så jævlig å stå oppe i. Jeg har selv vært der og jeg har hatt venninner som hadde det sånn. Jeg tenker på deg, har ingen ord som trøster. Dette er bare jævlig.

  • Reply
    Frugan E
    4 januari, 2019 at 14:08

    Så ledsen för er skull. Starkt av dig och fint att du delade med dig av din berättelse trots att det är svårt.
    Massor med kramar till dig <3

  • Reply
    ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent och doula ★
    4 januari, 2019 at 14:49

    Stor kram till dig <3. Det du beskriver är nog vad alla människor som gått igenom ett MF känner, det där med att rycka på axlarna och gå vidare är nog mer ett skydd för att inte rasa ihop totalt. Dina känslor är jätteviktiga och skriv och prata om dem så mycket du vill och behöver, alla gör olika och det finns inget rätt eller fel. Vissa behöver gråta, andra behöver resa iväg och en tredje skaffar sig en hundvalp/kattunge eller annat för att dämpa sorgen en liten stund. Vad man än gör så är det helt rätt. Stor kram till dig <3. Det inlägg tror jag det är många som kan relatera till!

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 14:01

      ❤️

  • Reply
    Lillan Kind
    4 januari, 2019 at 15:00

    Jag beklagar verkligen sorgen! Det gör riktigt ont att läsa dina ord. Jag önskar att jag hade något att säga som skulle kunna trösta dig, men det verkar som att sorg måste få ha sin gång. Inga ord tar bort den. Ibland känns livet riktigt grymt.
    Många kramar! <3

  • Reply
    Sarah
    4 januari, 2019 at 15:14

    Så himla tråkigt för er 🙁 Först är man glad över att man ska få barn och sedan tas allt ifrån en.. Det måste ha varit jobbigt att skriva det hör inlägget :/

  • Reply
    Jennysvardag
    4 januari, 2019 at 15:31

    Men fy vilket dåligt bemötande din barnmorskan gav er tycker jag. Kan tänka mig att ni känner sån stor sorg och är ledsna. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni måste gå igenom just nu. 1000 styrke kramar till er ❤️

  • Reply
    Moa Larsson
    4 januari, 2019 at 16:44

    Sitter och gråter floder till det här inlägget. För att jag känner igen mig. Vet knappt hur jag ska formulera den här kommentaren för jag vill inte trampa på några ömma tår, och får nästan lite ångest när jag tänker på att du kanske klickar dig in på min blogg och ser en body i storlek 50 hängandes på dörren in till vårt barnrum. Vi har en dotter, Lilla My, hon är två och ett halvt år och i skrivandets stund ruvar jag på en liten i vecka 13. MEN! I början av året hade vi ett tufft missfall i vecka 21 och jag känner igen mig i allt som du skriver. Gud, jag hoppas att den här kommentaren inte var för jobbig för dig att läsa, du tänker säker att jag ska vara tacksam jag som har ett barn och ett påväg, men från någon som känner igen sig vill jag bara skicka den största kärleken som finns i världen. Jag trodde inte att jag skulle våga bli gravid en tredje gång, och här står jag. Livrädd att något ska gå fel, men ändå lycklig och vågar hoppas. Jag hoppas du kommer hit en vacker dag ❤️

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 13:52

      Tack så mycket för din kommentar!❤️ Visst ska jag erkänna att det stundvis har varit jobbigt att se alla andra som är gravida eller precis fått barn, men samtidigt så vet jag ju att jag inte känner till vad dom gått igenom innan. Jag är inte alls missunnsam och tycker inte man kan vifta bort sorgen kring ett missfall med ”du har ju redan barn”.. På något sätt så blir jag ändå glad när jag ser att andra lyckas, det ger mig hopp och jag vill ju inte att någon annan ska behöva gå igenom det som jag precis gått igenom.. Kan inte föreställa mig hur det måste ha känts att förlora ett barn så sent in i graviditeten ❤️ Jag håller verkligen tummarna för att det går vägen för er den här gången!
      Ska jag vara ärlig så började vi försöka så fort vi kunde nu, jag tror jag behövde det för att inte fastna i sorgen, men en del av mig är livrädd för att faktiskt bli gravid..

  • Reply
    Sandra
    4 januari, 2019 at 17:35

    Tack för att du delar med dig, ett så fint och ärligt blogginlägg om frustration och sorg, glädje och smärta.
    Jag har pco-s som betyder att jag inte har ägglossning eller mens, då och då kommer ändå kroppen i gång och just 2 av de gångerna fick jag missfall. Båda gångerna var oplanerade men barnen hade varit lika älskade som de två jag fått hjälp med. Den sista gången hade jag gått längre än första och var nog i ungefär samma vecka som dig. Jag glömmer aldrig smärtan, som en mindre förlossningsmärta, men ut kom en klump i toaletten, jag vågade inte titta utan spolade på en gång. Jag tänker ofta på mina änglabarn och undrar hur det hade varit att ha dem hos mig, den ena skulle ha varit 16 år, ett större syskon till mina två. En annan pappa ja visst men vi hade fått det att funka, det andra hade varit ett lillesyskon med samma pappa som mina två. Jag är som dig, jag glömmer inte utan de kommer alltid finnas i mitt hjärta även om jag aldrig fått veta hur de skulle ha blivit. Kram

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 13:59

      Tack för att du delar med dig! ❤️ Så hemskt att behöva gå igenom det där =( Just det där med att fundera över vem det hade blivit känns lite svår att släppa. Tar det tid innan man faktiskt blir gravid så hade det ju kunnat vara ett syskon, men blir man gravid snabbt inpå är det kanske lättare att släppa senare, för då hade ju inte det barnet funnits?

  • Reply
    Melissaskywalkz
    4 januari, 2019 at 18:52

    Jag har läst någonstans att det är en väldig hög procent kvinnor som fått minst ett missfall i sitt liv, så jag tror att många av oss vet vad du pratar om. Jag fick ett missfall när jag var 14, men då visste jag inte om att jag var gravid så det var inte lika jobbigt. Jag har även gjort en abort ett par år senare och det är det värsta jag gjort i mitt liv, sörjer fortfarande det barnet <3

    • Reply
      Therese Wiksten
      6 januari, 2019 at 13:59

      ❤️

  • Reply
    Björn
    4 januari, 2019 at 20:51

    Usch va hemskt, beklagar verkligen 🌻 texten berörde mig på djupet, har dock ingen egen erfarenhet av något liknande men hoppas att du/ni tar er vidare och fortsätter kämpa trots detta. *styrkekramar 🙌🏻

  • Reply
    Amanda
    4 januari, 2019 at 22:12

    Jag beklagar verkligen sorgen. Jag har aldrig varit i den situationen men blir verkligen ledsen, det är säkert många som har gått igenom detta och tycker man borde prata om det mer. Hoppas du vågar prova igen när du är redo igen <3

  • Reply
    TwinMom.se
    4 januari, 2019 at 22:36

    Beklagar verkligen sorgen! Det verkligen skär i hjärtat av att läsa det du skrivit och jah hoppas ni vågar prova igen❤ Stor kram!

  • Reply
    Rebecca
    4 januari, 2019 at 22:37

    Beklagar verkligen sorgen. Har aldrig varit i den situationen, men jag tror säkert att det kan vara till hjälp för andra om man själv orkar prata om det.

  • Reply
    carro
    4 januari, 2019 at 22:46

    Jag blir så ledsen att av att läsa din historia och bemötandet du fick av din barnmorska gör mig arg riktigt arg. Förstår att det måste ha varit en svår situation för dig. Usch vilken hemskt upplevelse att få reda på att barnets hjärta har slutat slå på ultraljudet.Beklagar verkligen av djupet av mitt hjärta och vill bara ge dig en bamse kram.

  • Reply
    Johanna
    4 januari, 2019 at 23:46

    Alltså jag kände verkligen tårarna rinna. Jag beklagar så himla mycket, verkligen. Massa kramar till er båda två<3

  • Reply
    Kamilla
    5 januari, 2019 at 02:07

    Gulle dig vad tråkigt att höra. Får bara skicka över kramar till er båda.

  • Reply
    Fru elversson
    5 januari, 2019 at 03:00

    Oh, jag lider så med er att ni fick missfall! Jag vet inte hur det är att få det och kan knappt ana hur ont det gör i ens själ när man så gärna vill ha barn! Jag vet bara hur det är att inte bli gravid. Jag hoppas 2019 ger er en bättre chans att bli gravida! Så starkt av dig att skriva om det!! Kram <3

  • Reply
    maria
    7 januari, 2019 at 19:08

    Blir så ledsen när jag läser din text. För exakt samma sak hände oss. I vecka 10+3 började jag plötsligt störtblöda. Kommit lite blod några gånger innan, men bara när man torkat efter toabesök och skulle vara ”normalt” Vakade i ett blodbad. Ringde akuten och fick komma in. Men allt var ”normal” tyckte de där, tyvärr fungerade inte deras ultraljudsaparat. Fick gå hem och återkomma. 14 timmar senare var vi tillbaka, fick åka upp till BB/förlossningen för koll. Fanns inget kvar, de hade troligen kommit ut under dagen. Detta i november 2015. Blev gravid igen i mars-16.
    När jag var på ett tidigt ultraljud i vecka 10 med tredje barnet (räknar missfallet som mitt första) hittades inga hjärtslag. Trodde historien skulle upprepa sig när hon plötsligt hojtar, men titta nu slår det. Vågade dock aldrig njuta av mina graviditeter

    • Reply
      Therese Wiksten
      8 januari, 2019 at 07:27

      Nej men fy vad hemsk! Jag vet inte om tanken är att man ska bli lugn men i en sådan där situation förstår man ju att det inte är helt normalt..? Tyvärr så känns det ofta som att ens oro bara viftas bort. Antingen ”är det normalt” eller så kan dom inte säga så mycket. ”Det är bara att vänta” eller ”Dom flesta graviditeter går ju ändå bra” verkar vara någon slags standardsvar..
      Gud vad skönt att det ändå gick bra på ultraljudet, men fy … vad det är jobbigt att ligga där och få beskedet att inget hjärta syns.. Förstår att du hade svårt att njuta .. Jag har svårt att förstå hur man ska kunna slappna av när man vet hur mkt som kan gå fel och hur stor risken ändå är att det drabbar en själv =/

  • Reply
    Katja
    7 januari, 2019 at 22:13

    Vad stark du är som delar med dig och vad duktig du är på att sätta ord på dina känslor! Lider med dig och hoppas att du vågar prova igen!! Kramar i mass

    • Reply
      Therese Wiksten
      8 januari, 2019 at 07:31

      Tack<3

  • Reply
    Mitt 2018
    8 januari, 2019 at 07:35

    […] Jag var så otroligt trött hela november och december. Jag mådde helt okej på förmiddagarna, men sedan var det helt omöjligt att hålla sig vaken. Det blev två väldigt oproduktiva månader… Tyvärr så slutade året med ett missfall och december bestod mest av kaos. […]

  • Reply
    Kroppen efter missfallet - Therese Wiksten
    11 januari, 2019 at 13:42

    […] jag skrev om missfallet tidigare så nämnde jag att jag inte vet hur jag ska våga bli gravid igen. Det låter kanske lite […]

  • Reply
    Linnea
    16 januari, 2019 at 09:34

    Får ont i hela hjärtat av att läsa det här och alla kommentarer. Det är ju precis så som du skriver. Och det är som att läsa mitt eget inlägg. Men så glad och tacksam jag är att du lämnade en kommentar på min blogg så att jag kunde hitta dig och din historia. Den är Ju så lik min på många sätt och jag förstår dig verkligen i alla rädslor nu framåt. Ta din tid att vara i sorgen och prata med varandra tills det inte finns något kvar att säga längre. Vi kommer kanske alltid ha det här lilla ärret i hjärtat. Men nu kan våra små ärr göra andras ärr lite mindre ensamma ♥️

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.