Jag spolade ner våra drömmar

Jag har skrivit fem utkast. Suddat, skrivit nytt och börjat om. Jag har tvekat om jag ska trycka på “publicera”. Ska man ens prata om missfall?

Men hur ska man kunna fortsätta och låtsas som ingenting? När hela världen faller samman och det känns som att man är helt ensam?

1+1≠3

Jag trodde att jag skulle få börja året med att berätta att vi två ska bli tre. Men så blev det inte. Några få hade fått reda på det tidigt, men jag väntade med att berätta för alla eftersom det är så man gör. Mycket kan ju hända, som man brukar säga. Men nu då, när det hände? En del av mig vill prata om det, dela erfarenheter med andra, medan en annan del av mig skriker att “Det är privat, sånt här håller man för sig själv”. Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva det här inlägget eller inte. Det är så mycket tankar och känslor som jag tror behöver komma ut, men allt är fortfarande en enda röra i mitt huvud. Jag har vägt fördelar mot nackdelar. Jag önskar jag hade förstått riktigt hur vanligt det här är innan och kanske blir det lite lättare för någon annan om fler pratar om det.

När man försöker skydda sig från en graviditet får man höra att “Glömmer du ett endaste litet piller så kommer du bli gravid!” och när man väl försöker så inser man hur få dagar man faktiskt kan bli gravid, hur liten chansen är även dom dagarna och hur stor risken är att det ändå inte går vägen när man väl blivit gravid. Om man ens kan bli gravid.

“Jag är gravid!”

Jag slutade med mina p-piller i mars och vi pratade direkt om att det nog var dags att börja försöka nu, men det var inte förrän till sommaren som vi verkligen började “på riktigt”. Det kändes som en evighet. När mensen dök upp i september bestämde jag mig för att börja tempa och vips så var mensen helt plötsligt sen. Eller, jag kände faktiskt på mig att det var något redan innan den var sen. Jag tog ett test och anade ett svagt, svagt streck. Kunde inte riktigt tro det och tog ett till ett par dagar senare. Fortfarande ett väldigt svagt streck och det blev ytterligare ett par test med några dagars mellanrum. Inte ens när jag hade ett starkt och tydligt streck kunde jag riktigt ta in att jag verkligen var gravid. Det kändes så främmande. Inte kunde väl jag vara gravid?

Med tanke på symtomen borde jag däremot inte ha tvivlat. Allt fanns där..illamåendet, tröttheten, (den enorma tröttheten!) svullen mage, ömma bröst, “växtvärken” i livmodern osv..

Spökveckor?

Helt plötsligt, i slutet av november, så kände jag inte av något längre. Jag blev orolig och frågade min barnmorska om det var normalt eller om något kunde vara fel. Det enda svaret jag fick var att dom, som hon sagt innan, inte kunde erbjuda något ultraljud och om jag ville göra ett så fick jag gå privat. Hon sa också att dom flesta graviditeter faktiskt går bra. Inget direkt svar på min fråga med andra ord. “Vi ses den 11e om du inte fått missfall” avslutade hon lite hurtigt samtalet. Jag googlade och fick lära mig att det finns något som kallas spökveckor, perioder under graviditeten då man inte känner något. Efter 4 dagar kom symtomen tillbaka och jag kände mig lugnare igen. Men något gnagde ändå.

Jag hade gått med i en grupp på Facebook för personer med BF samma månad. Person efter person droppade av på grund av missfall. Det var då jag började inse hur vanligt det faktiskt var. Det kändes som att det var någon nästan varje dag och under den korta period jag var med så var det säkert 15 personer som försvann ur gruppen. Alla kan ju inte få missfall tröstade jag mig med och tänkte att jag ju varken blödde eller hade ont. Och mina symtom var ju tillbaka.

Den 11e kom och vi hade andra besöket på mvc. Tog en massa prover, pratade om nästa gång – då vi skulle få höra hjärtslagen(!) och om min förlossningsrädsla. Allt började kännas så skrämmande verkligt.

Bokat KUB privat

I min kommun blir man bara erbjuden ett ultraljud runt vecka 20 och jag är precis för ung för att få göra KUB, så vi bestämde oss för att boka det privat.
Den 12e december, dagen efter mitt besök hos mvc, skulle vi dit och jag var så himla nervös. Mest över att dom inte skulle hitta något alls där inne och att jag alltså skulle ha inbillat mig att jag var gravid. Jag var fortfarande i någon slags förnekelse. Men jag var också nervös övar att det faktiskt skulle vara något fel. Vi hade sagt att om det gick bra så skulle vi åka till en baby-butik och kika lite efter.

Det kändes så overkligt att gå på första ultraljudet. Vi skulle verkligen få se den där lille i magen!

Barnmorskan tryckte ut en klump med gelé och började dra fram och tillbaka över magen. Och fram och tillbaka. Och fram och tillbaka. Det var så sjukt att se att det faktiskt var något där inne! Men i samma sekund som jag såg det så förstod jag vad hon letade efter. Det där tickande hjärtat som man ska se, det syntes inte. Och den såg lite liten ut för att vara i vecka 12..

“Jag är ledsen, men jag ser inget hjärta”

Jag blev alldeles iskall och det var som att hela världen stannade. Det är svårt att förklara men det kändes som att en del av mig dog. Trots att jag gått och varit orolig över att något skulle ha varit fel så var jag ändå så oförberedd på det.
Troligtvis hade hjärtat slutat slå ungefär två-tre veckor tidigare, men kroppen trodde fortfarande att den var gravid. En så kallad missed abortion, eller uteblivet missfall. Jag fick en tid till läkaren dagen efter, som såg samma sak och bokade in en skrapning en dryg vecka senare.

Det var en så konstig känsla att åka hem därifrån. Kroppen betedde sig precis lika gravid som innan, men samtidigt visste jag att jag gick och bar på något dött.. Helt ärligt så kändes det förjävligt.

Missfall

Dagen efter började jag blöda lite och tidigt morgonen efter det tog kroppen hand om det själv. Dom två mest smärtsamma timmarna jag varit med om. Jag hade läst att det kunde kännas som en värre mensvärk. Jag har i perioder haft sådan jobbig mensvärk att jag legat dubbelvikt och spytt av smärta så jag trodde jag var förberedd. Det här var något helt annat. Jag vaknade av smärtan strax innan kl 5 och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Visst kändes det som en värre variant av mensvärk men utöver det så kom det som vågor av en smärta jag inte ens kan beskriva.

Jag var så himla orolig över vad jag skulle få se. Hur tydligt ser man fostret och märker man om allt kommer ut? Jag hade läst om missfall som varit som mindre blodbad och om personer som fått åka in i omgångar för att det funnits rester kvar. Eller blivit hämtade med ambulans på grund av blodbrist.. Det kändes så förbannat jobbigt på så många plan.. smärtan, sorgen och att inte ha riktigt koll på vad som händer…

Jonas var precis på väg att ringa 1177 när smärtan helt plötsligt gick över. Efter det hade jag bara en svag, svag smärta kvar. Som en väldigt lätt mensvärk. Från den värsta smärta jag varit med om till total tomhet.

Jag spolade ner mitt barn. Eller ja. Det som skulle ha blivit mitt barn. Vårt barn. Det kändes så knäppt att titta på den där klumpen i toaletten. Jag funderade på om jag borde ta upp den men kom fram till att det skulle kännas ännu konstigare. Så jag spolade.

Jag fick ett återbesök till läkaren några dagar senare och tack och lov så var allt ute och allt såg bra ut, jag slapp med andra ord tabletter och skrapning.

Att börja om

Dom tre-fyra första dagarna efter ultraljudet grät jag i princip konstant. Det har gått tre veckor och det känns lite bättre men det är långt ifrån bra. Jag har fått pina mig genom julen när jag helst av allt bara hade velat stänga in mig i sovrummet och dra täcket över huvudet.

Jag känner mig nästan lite bedragen. Som att min egen kropp gått bakom ryggen på mig. Undra om jag fortfarande hade gått och trott att jag var gravid om vi inte bokat ultraljudet? Jag har läst om personer som fått samma besked som vi fick fast i vecka 20.. Tänk att gå med något dött i sig så länge., samtidigt som man förbereder sig på ett barn..

Det som känns jobbigast är ändå alla drömmar och planer som aldrig blev av. Det skulle ju ha blivit en liten människa. Undra vem? Precis i början kändes det som att livet var över, som att allt var kört. Det kändes övermäktigt att börja om igen. Det är så svårt att förklara men den där lilla saken som växte i mig var ju verkligen en del av mig själv. Jag antar att alla hormoner spelar in också. Den lille skulle ha kommit till sommaren, inte långt efter min låtsassyster ska få sitt barn..

Det är ju väldigt individuellt hur hårt man tar ett missfall. För vissa är det en del av att försöka få barn och dom rycker på axlarna och försöker igen. Jag önskar jag kunde fungera så men hur mycket jag än vill det, och hur logiskt jag än försöker tänka, så gör jag inte det. Jag är antagligen inte ensam om det.

Jag vet ju att ett missfall oftast sker för att det är något fel och jag är ju hellre med om det tidigt än att behöva ta ett beslut om abort senare. Jag hade hellre velat få ett “vanligt” missfall direkt istället för att behöva upptäcka det på ultraljudet, men det hade ju som sagt kunnat vara värre.

Men hur ska jag våga bli gravid igen? Tänk om jag inte ens blir gravid? Tänk om det blir missfall nästa gång också? För nu vet jag ju hur otroligt vanligt det faktiskt är. Och hur ska jag klara av att gå på ett ultraljud utan att bryta ihop helt? Jag känner mig lite snuvad på den upplevelsen. Och varför är det helt plötsligt bebisar och gravidmagar precis överallt?

TACK så mycket för alla kommentarer! Tack för alla stöttande ord, för att ni delar med er av era egna erfarenheter och för all kärlek jag fått. Jag känner att det absolut var rätt beslut att dela med mig av det här