Dagar som kryper fram – kan det inte bara bli dags att testa?

Du vet när man var liten och dagarna innan julafton eller ens födelsedag kändes SÅ långa? Som att varje minut stretchats ut till bristningsgränsen. Eller som att någon slängt in dom där extratimmarna som man brukar önska när man har en extra stressig dag. Precis så känns tiden mellan ägglossning och mensen just nu. Hur är det ens möjligt att tiden kan gå så långsamt?

Det handlar så klart om att vänta in dagen då jag kan göra graviditetstestet. Jag är nyfiken, otålig och lite nervös. Jag har vänt ut och in på mig själv dom här dagarna (veckorna!), känt efter och analyserat symtom och tittat på temperaturkurvan. (Den nedåtgående trenden och dippen igår var inte så rolig..) Det är liksom svårt att tänka på något annat.

Det där om att testa för tidigt..

Jag hade ett test kvar från senast och jag hade lovat mig själv att spara det tills det var helt säkert att testa. Jag hade lovat mig själv att inte bli en av dom som testar hundra gånger, alldeles för tidigt, och som får panik över huruvida dom ser strecket eller inte.. (har du någon gång hängt på familjeliv så förstår du säkert vad jag menar..) Hur tror du det gick? Har jag kvar det testet?

Klart jag inte har! 4-8 dagar innan ägglossning så kom alla mina symtom tillbaka och 17 dagar senare var jag så less på illamåendet att jag kände mig tvungen att testa. Kan tempen visa fel? Kan jag ha haft ägglossning tidigare? Om inte annat så ville jag i alla fall få ett minus på stickan så kroppen kanske kunde förstå att det är helt orimligt att må illa varje dag.

Om jag fick ett plus på stickan? Klart jag inte fick. Troligtvis inte i alla fall. För om man tittade riktigt, riktigt noga så syntes något. Kanske. För lite för att riktigt kunna fånga på bild och det krävs mycket fantasi för att kunna se det där strecket. Ser du det? Nej, jag tänkte väl det. Haha.
Om mitt illamående försvann då? Nej, kroppen nöjde sig inte riktigt med det där utan symtomen har jag fortsatt fått dras med.

Symtom

Jag hittade en lista på tidiga graviditetssymtom och kan väl konstatera att min kropp helt klart verkar gått in i något slags “gravid-mode”. Skengravid?

• Förändrade bröst
  Här har jag inte märkt något än och det är väl det som mest talar mot en graviditet.
• √ Känslig för dofter
  Allt luktar. Min sambo luktar. Jag luktar. Något i vardagsrummet luktar.
• √ Smaken ändras
  Mitt favorit-te är inte längre gott men rostad lök, som jag annars inte gärna äter, går ner väldigt lätt. Annars är jag rätt osugen på allt på grund av illamåendet.
• √ Trötthet
  Ja! Trött på dagen, somnar på eftermiddagen och tycker det känns som lagom tid att gå och lägga sig klockan 20. Låt mig bara få sova!
• √ Illamående
  Till och från nästan hela tiden, men blir värre allteftersom dagen går. Precis som när jag var gravid sist. På riktigt, jag är så less på det här illamåendet nu att jag skulle kunna börja gråta.
• √ Humörsvängningar
  Apropå att börja gråta. Jag kanske inte har så mycket svängningar men jag är väldigt känslig.
• √ Uppblåsthet
  Blir värre och värre och nu får jag ofta en rejäl mage på kvällen. Det är däremot inte helt ovanligt, speciellt om jag ätit något jag är känslig mot. Typ rostad lök.
• ? Kissar ofta
  Ja, men oftare än normalt? Det vet jag inte.
• Huvudvärk
• √ Flytningar
• √ Yrsel
• Nidblödning
  Ingen blödning, men det hade jag inte sist heller
• Cravings
• √ Magont
  Inte ont likt mensvärk men känner “pirr, stick, hugg, ilningar”, likt sist. Ofta på sidorna ner mot ljumskarna eller bak mot ryggen.
• √ Halsbränna
• √ Sömnen
  Drömmer mycket, konstigt och ofta obehagligt.

Gravid? Inte gravid?

Hade det inte varit så att jag haft symtomen sedan innan ägglossning, och att jag dessutom tagit ett test som borde varit betydligt starkare om dom berott på en graviditet, så hade jag varit övertygad om att jag var gravid nu. Speciellt så som det känns i magen har jag aldrig känt innan jag var gravid sist. Nu beror det antagligen på att kroppen är konstig efter missfallet. Det betyder ju däremot inte att jag inte kan ha blivit gravid den här månaden ändå. Jag känner mig ändå svagt hoppfull. Och otålig. Och nyfiken.

Jag tänkte som så att jag skrev ju öppet om missfallet och nästa gång jag blir gravid kommer jag vara mer öppen med det eftersom jag ändå kommer berätta sedan, om även det skulle sluta i ett missfall. Ingen vits att hålla saker hemliga. “Går det så går det” Då kan jag lika gärna ta med er på vägen mot pluset och dela med mig av mitt nojande, mina tanker och funderingar kring det. Om inte annat så är det kul för mig att ha det sparat för framtiden.

Följ mig på Bloglovin