Therese Wiksten
Graviditet

Kroppen efter missfallet

Det är ”en sån där” dag idag. Jag drömde mardrömmar hela natten och har haft en slags ångestklump kvar som liksom inte vill försvinna. Så dumt att dras med det p.g.a något som inte ens är på riktigt. (Lade mig dessutom med oborstat, blött hår så det lär bli ännu en mardröm att borsta ut det sedan. Så mycket som jag hatar att borsta håret borde jag egentligen köra snaggat.. )

Kanske är det hormoner som spökar och som gör mig extra känslig? PMS på g? För vem vet hur min kropp fungerar just nu.. Inte jag i alla fall. Det var egentligen det jag tänkte prata om, och inte mardrömmar och ångest eller oborstat hår..


När jag skrev om missfallet tidigare så nämnde jag att jag inte vet hur jag ska våga bli gravid igen. Det låter kanske lite som att vi skjutit det på framtiden, men ska jag vara ärlig så började vi försöka igen så fort det var okej enligt barnmorskan. Lite motsägelsefullt kanske, för jag kommer vara livrädd om vi väl får ett plus igen. Det kommer jag vara oavsett om det blir nu eller om ett år. Just nu känns det däremot så ouppnåeligt på något sätt, lite på samma sätt som att jag inte riktigt kunde ta in att jag faktiskt var gravid sist. Det var första gången och av någon anledning trodde jag inte jag kunde bli gravid(?) Men ja, jag skjuter det läskiga på framtiden just nu. Lika bra kanske med tanke på hur gärna vi faktiskt vill lyckas..

”Chansen att bli gravid ökar efter ett missfall”

När alla sa att det är mycket lättare att bli gravid efter ett missfall så kändes det så enkelt. ”Bara att köra igång igen och så poff” Bara efter någon veckas försök så verkar många blivit gravida. Så jag började tempa igen och hoppades att ägglossningen skulle komma snart. Man kan nog inte ens kalla min temp för en bergochdalbana utan snarare att den hoppat i ett zickzack-mönster. Någon ägglossning har varit svår att upptäcka och jag har faktiskt ingen aning om den kan maskeras i det oregelbundna eller om det är omöjligt att en ägglossning ägt rum om tempen är låg?

För några dagar sedan tyckte båda apparna till slut att de (eventuellt) hittat ägglossningen, men jag funderar mest över om det är så att tempen helt enkelt börjat stabilisera sig nu. Den är nämligen fortfarande ganska mycket lägre än den var senast efter ägglossningen. Inte ens högre än de ”vanliga” topparna. Övriga ägglossningssymtom är också väldigt motsägelsefulla.

Dom flesta som försökt bli gravida vet säkert hur jobbig den där väntan mellan ägglossningen och mensen är. I alla fall om man, som mig, är född utan det där som folk kallar för ”tålamod”. Men då har man ju i alla fall ett mål. X antal dagar efter äl vet man att man att mensen kommer och att man annars kan testa. Att bara gå runt och vänta på att kroppen ska börja bete sig normalt igen är verkligen inte min grej. Jag vill att saker ska hända nu- helst igår, och framförallt så vill jag förstå varför min kropp beter sig som den gör. Kontrollfreak utan tålamod..

För att jävlas med mig lite extra så har min kropp dessutom fått för sig att bete sig som om den är skengravid eller något liknande sedan en sådär 10 dagar. Alla symtom, förutom ömma bröst, är tillbaka. Illamående kan jag ju dras med när jag faktiskt är gravid, men nu känns det ju rätt sådär faktiskt.

>>Det skulle vara intressant att höra från andra som fått missfall, och som känner sig bekväma att prata om det. Hur betedde sig kroppen efter? Hur lång tid tog det innan nästa plus kom? Någon som känner igen sig?

You Might Also Like...

9 kommentarer

  • Reply
    Hanna
    14 januari, 2019 at 23:09

    Jag är nog inte helt där om att prata så mkt om missfall ännu. Som jag skrev i en annan komentar om att du var modig är för jag själc inte vågar orkar osv, men jag har haft 2 ma båda gångerna har fostret dött i magen o jag har fått Göra abort. Livet blir lite lättare med tiden men visa dagar gråter jag hela dagen. Och varje gång mensen kommer vill jag bara ge upp.

    • Reply
      Therese Wiksten
      15 januari, 2019 at 07:12

      Jag hoppas du inte känner dig pushad att prata om det<3 Jag tror att det är bra att det pratas mer öppet, men jag hoppas det inte betyder att många känner att man måste göra det. Man hanterar ju sorg på olika sätt - en del vill inte höra ett ord om mf, vissa vill läsa om andra som varit med om samma sak och andra behöver prata om det, och allt ska ju vara lika okej 🙂

      Fy vad jobbigt! Jag är så orolig över att det ska hända igen för mig med, samtidigt som jag är orolig för om det ens ska bli en andra graviditet.. Efter det här så litar jag liksom inte riktigt på att min kropp kan "prestera". Jag har ju inte ens hunnit få tillbaka min mens än, så just nu vet jag inte om jag ska våga hoppas eller vara orolig för att kroppen är totalt ur balans..
      Hela den där mentala karusellen tycker jag är så påfrestande.. Kämpa och optimera för att träffa rätt.. gå runt och hoppas och vänta..bli besviken..och börja om...
      Ja, allt blir ju bra med tiden sägs det, men vissa saker kommer nog alltid finnas kvar lite ute på ett hörn sådär =(

  • Reply
    Amanda
    15 januari, 2019 at 03:48

    Det där med tålamod var inte min grej tidigare och ibland inte nu heller, så jobbigt när inget vill hända NU och det är ju det man vill. Jag hoppas att med tiden att ni vågar försöka igen. 🙂 kram

    • Reply
      Therese Wiksten
      15 januari, 2019 at 07:16

      Ja men precis.. väntan känns ju olidlig och varje dag känns ju som en vecka när man bara går och räknar ner.. Vi har redan börjat försöka, men jag vågar verkligen inte hoppas på något:) Kram

  • Reply
    Annica
    15 januari, 2019 at 09:05

    Jag är på sätt och vis rädd för att bli gravid igen. Jag har tre flickor, men har träffat en expert på olika kromosomer och gener.. Hon säger att om jag blir gravid och väntar en pojke är det 50% risk att den pojken får utvecklingsstörning och/eller missbildningar… Men samtidigt känner jag mig inte riktigt färdig heller..

    • Reply
      Therese Wiksten
      16 januari, 2019 at 08:41

      Oj, det förstår jag! Det sätter lite perspektiv när man själv nojar över den där procenten missfallskrisken ökar med om man behöver göra fostervattensprov.. Det blir ju några jobbiga beslut att ta, hur man ställer sig till behålla vs. abort och om man klarar av det.. Men det är svårt att ignorera längtan efter ett barn, och den ska man nog inte förringa bara för att det redan finns barn med i bilden..

  • Reply
    Anette
    18 januari, 2019 at 21:57

    Hej, vad du är modig som skirver så öppet om detta. hejja dig ch all lycka till dig. jag kan inte ge dig några direkta tips om hur kroppen är efter missfall, men jag har själv bloggat om ofrivillig barnlöshet…. me ndet är ju inte riktigt samma sak… håller tummarna att det lyckas… och att du mår bra. kramar

  • Reply
    Veronica
    23 januari, 2019 at 01:49

    Känner igen jätte mycket av de du skriver! Och stor eloge till dig som vågar skriva om detta ämne! You rock!

    • Reply
      Therese Wiksten
      23 januari, 2019 at 06:14

      Tack! <3

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.