Kroppen efter missfallet

Det är “en sån där” dag idag. Jag drömde mardrömmar hela natten och har haft en slags ångestklump kvar som liksom inte vill försvinna. Så dumt att dras med det p.g.a något som inte ens är på riktigt. (Lade mig dessutom med oborstat, blött hår så det lär bli ännu en mardröm att borsta ut det sedan. Så mycket som jag hatar att borsta håret borde jag egentligen köra snaggat.. )

Kanske är det hormoner som spökar och som gör mig extra känslig? PMS på g? För vem vet hur min kropp fungerar just nu.. Inte jag i alla fall. Det var egentligen det jag tänkte prata om, och inte mardrömmar och ångest eller oborstat hår..

När jag skrev om missfallet tidigare så nämnde jag att jag inte vet hur jag ska våga bli gravid igen. Det låter kanske lite som att vi skjutit det på framtiden, men ska jag vara ärlig så började vi försöka igen så fort det var okej enligt barnmorskan. Lite motsägelsefullt kanske, för jag kommer vara livrädd om vi väl får ett plus igen. Det kommer jag vara oavsett om det blir nu eller om ett år. Just nu känns det däremot så ouppnåeligt på något sätt, lite på samma sätt som att jag inte riktigt kunde ta in att jag faktiskt var gravid sist. Det var första gången och av någon anledning trodde jag inte jag kunde bli gravid(?) Men ja, jag skjuter det läskiga på framtiden just nu. Lika bra kanske med tanke på hur gärna vi faktiskt vill lyckas..

“Chansen att bli gravid ökar efter ett missfall”

När alla sa att det är mycket lättare att bli gravid efter ett missfall så kändes det så enkelt. “Bara att köra igång igen och så poff” Bara efter någon veckas försök så verkar många blivit gravida. Så jag började tempa igen och hoppades att ägglossningen skulle komma snart. Man kan nog inte ens kalla min temp för en bergochdalbana utan snarare att den hoppat i ett zickzack-mönster. Någon ägglossning har varit svår att upptäcka och jag har faktiskt ingen aning om den kan maskeras i det oregelbundna eller om det är omöjligt att en ägglossning ägt rum om tempen är låg?

För några dagar sedan tyckte båda apparna till slut att de (eventuellt) hittat ägglossningen, men jag funderar mest över om det är så att tempen helt enkelt börjat stabilisera sig nu. Den är nämligen fortfarande ganska mycket lägre än den var senast efter ägglossningen. Inte ens högre än de “vanliga” topparna. Övriga ägglossningssymtom är också väldigt motsägelsefulla.

Dom flesta som försökt bli gravida vet säkert hur jobbig den där väntan mellan ägglossningen och mensen är. I alla fall om man, som mig, är född utan det där som folk kallar för “tålamod”. Men då har man ju i alla fall ett mål. X antal dagar efter äl vet man att man att mensen kommer och att man annars kan testa. Att bara gå runt och vänta på att kroppen ska börja bete sig normalt igen är verkligen inte min grej. Jag vill att saker ska hända nu- helst igår, och framförallt så vill jag förstå varför min kropp beter sig som den gör. Kontrollfreak utan tålamod..

För att jävlas med mig lite extra så har min kropp dessutom fått för sig att bete sig som om den är skengravid eller något liknande sedan en sådär 10 dagar. Alla symtom, förutom ömma bröst, är tillbaka. Illamående kan jag ju dras med när jag faktiskt är gravid, men nu känns det ju rätt sådär faktiskt.

>>Det skulle vara intressant att höra från andra som fått missfall, och som känner sig bekväma att prata om det. Hur betedde sig kroppen efter? Hur lång tid tog det innan nästa plus kom? Någon som känner igen sig?