Therese Wiksten
Livsstil

Mitt huvud är tomt

Det har varit tomt här ett tag.
När jag drog igång bloggen igen så hade jag höga förhoppningar om att kunna skriva kontinuerligt. Få in någon slags rutin utöver de grundläggande så som mat och sömn. Faktiskt göra någonting.

Jag saknar mitt jobb

Jag vet att jag har en bra bit kvar innan jag klarar av att gå tillbaka dit.
Städa och plocka i gymmet, sköta receptionen, försäljning, hjälpa medlemmar, svara i telefon. Multitaskande där man hoppar mellan uppgifterna och alltid är på språng. En stimmig miljö med mycket människor, musik och ljud.
En miljö som jag faktiskt trivdes i. Idag klarar jag knappt av att prata med sambon om tvn är igång i bakgrunden här hemma. Och får mjölksyra i kroppen av att diska en kastrull.

Att jag inte klarar allt det där förstår jag ändå. Arbetsbeskrivningen är ju i princip en lista på allt jag har problem med. Att jag däremot inte har ork till att ligga i sängen och skriva ihop ett inlägg varannan dag, helt utan press och krav, det kom lite som en chock. En bättre period går det rätt bra, men så kommer det en period så som nu. Då jag måste välja med omsorg. Duscha eller plocka i diskmaskinen? Plocka i diskmaskinen vann idag, men nu kom jag på att jag har ett paket som ska hämtas ut och att sambon bokat tvättid i eftermiddag. Det känns helt galet att jag inte orkar allt det där, när det i normala fall är saker som man gör på en dag – utöver ett arbete.

Oklar diagnos

Jag försöker prioritera yoga, meditation och promenader. Saker som förhoppningsvis ska få mig att bli bättre. Utmaningen ”Lär dig lyssna på din kropp” har hjälpt mycket. Men det är svårt att veta vad jag egentligen bör göra när jag inte vet vad som är fel.

”Mycket långsam förbättring, oklar diagnos, utredning av diagnos pågår”

Så står det i mitt senaste sjukintyg. Jag har alldeles för högt kortisol, men andra ämnen som ska/brukar avvika när kortisolet är högt är normala, om jag förstod min läkare rätt. Liksom alla andra prover. Om något så borde mitt kortisol dessutom vara lågt. Hon vet inte heller om jag mår dåligt på grund av att jag har högt kortisolvärde eller om jag har fått det under tiden jag varit dålig.

Jag kände mig nästan som i ett avsnitt av Dr House igår när jag satt där och hon inte fick ihop något av alla mina provsvar och symtom. Inget går ihop. Hon har skickat vidare provsvaren till någon som är lite mer specialiserad inom området och hoppas på att hon ska få något vettigt svar därifrån. Hon hoppades också att jag skulle få träffa någon där, men så var det det där med underbemanning inom vården. Just nu kan jag bara vänta. Och försöka hitta någon sorts balans där jag klarar av att göra något utan att bli sämre.

Frustration är nyckelordet just nu. Jag vill så mycket men min kropp är inte med på noterna. Jag är i alla fall glad och tacksam över att jag i övrigt mår bra och trots allt ser positivt på framtiden. Allt kommer bli bra.

Du kanske också är intresserad av...

Inga kommentarer

Lämna en kommentar