Bara jag eller båda?
Jag ska kanske börja med att säga att alla ju har olika förutsättningar och man får göra det som passar ens situation bäst.
Vi visste redan innan att vi ville vara hemma båda två första tiden. Vi tyckte att det var viktigt att vi båda fick chansen att knyta an till och skapa en relation med bebisen. Att jag inte skulle få ett försprång och riskera att stänga ute J. Han hade sparade semesterdagar och vi tajmade in det så bra kring jul där så han kan vara hemma i ca 1,5 månad utan att använda särskilt många dagar.
Jag märker framförallt när jag läser i föräldragruppen jag är med i på FB att vi har fått en stor fördel genom att vara hemma tillsammans. Det har kommit naturligt att vi båda tar “spontant” ansvar för bebisen. Dvs, ingen behöver säga till den andra att passa/kolla till barnet. Båda två har fått känna på hur det är att vara hemma och vad man hinner med (och framförallt inte hinner med) på dagarna. Det tror jag hjälper till enormt sedan när bara en av oss är hemma.
Framförallt så får bebisen två lika trygga punkter och jag känner mig helt lugn när J har honom. Att dessutom kunna sova en stund på dagen när man haft en tuff natt utan att undermedvetet ligga och lyssna efter bebisen är guld värt.
Egentligen hade jag velat att vi skulle vara hemma tillsammans mycket längre tid än så, men rent ekonomiskt hade det tyvärr aldrig fungerat. Längre fram vet jag inte hur vi kommer göra. Helst av allt hade jag som sagt velat att båda vi var hemma tillsammans hela tiden. Annars tycker jag det är viktigt att båda är föräldralediga men just nu känns tanken på att vara borta och missa så mycket av hans utveckling jättejobbig. Jag förstår inte hur många föräldrar (främst pappor) frivilligt ger bort alla dagar som går..