Therese Wiksten
Livsstil

”Vad har du för relation till din kropp?”

Dag två i Josefines yogautmaning så fick vi just den frågan. En kanske lite obekväm fråga men framförallt rätt svår.

Jag tänkte skriva att jag alltid haft en ganska komplicerad relation till min kropp, men det är nog inte helt sant. Jag har haft en komplicerad relation till andras åsikter om min kropp. För herregud vad folk har åsikter om varandras kroppar.

”Får du ingen mat hemma?”

Jag tror jag var runt 10-11 när jag började känna att jag ville gå upp i vikt. Folks tjat om att äta och kommentarer som ”Får du ingen mat hemma?” fick mig att inse att det inte var helt okej att se ut som jag gjorde. Det blev så klart värre i högstadiet. Allt tjatande om att ”Äter du ingenting?” samtidigt som jag inte gjorde annat än att försöka gå upp i vikt. Om dom bara vetat hur mycket grädde jag druckit i mina dagar.


När jag var strax över 20 började jag träna och helt plötsligt skiftade jag fokus till vad kroppen klarade av istället för hur den såg ut. Jag hamnade i en miljö där alla möjliga kroppar fanns representerade och allt var egentligen okej, så länge det var hälsosamt. Helt fantastiskt egentligen och kanske inte jättevanligt om man tittar på elitsatsande idrott.  Det finns dock en hel del problem med ätstörningar och kanske framförallt inom idrotten och det ska verkligen tas seriöst. Det är däremot lätt att glömma att ”smal = ätstörning” faktiskt inte alltid stämmer.
Jag åt och åt men vågen stod still och dom där kommentarerna fortsatte att hagla in från höger & vänster och folk pratade tydligen om att jag ”hade problem med maten”.

Det ironiska är att jag faktiskt haft turen att vara en av dom som kunnat äta precis vad jag vill utan att få ångest. Jag har visserligen kunnat tycka att det varit jobbigt om jag inte orkat ta den där extra portionen men jag har aldrig stått där i affären och haft ångest när jag lagt ner en chokladkaka i korgen eller mått dåligt efter att ha ätit en pizza.

”Hej, jag skulle vilja reklamera ett par knän…”

Dom största problemen jag själv faktiskt haft med min kropp har dels varit när jag shoppat kläder. Jag har egentligen inget emot att vara liten, men oj vad arg jag varit på min kropp när jag stått i provrummet. När byxorna varit flera dm(!) för långa och ärmarna hängt nere vid knäna, eller när minsta storleken i skorna varit alldeles för stora. Det är ju dock inget jag kunnat ändra på och som tur är så tycker jag att det blivit lättare att hitta både små skor och ”petite-storlekar”.

Man kan också säga att jag har haft en lite ansträngd relation till mina knän och min rygg. Så många gånger jag har önskat att det gått att reklamera dom och beställa nya. När kroppen helt plötsligt hindrar en från att kunna göra det man vill, ja då är det lätt att tänka en och annan elak tanke om den…

Sedan har jag ju så klart haft dagar när jag kollat mig i spegeln och tyckt att min hy varit hemsk, håret platt, pannan för hög, näsan för bred,osv.. Men det är aldrig något som jag gått och grubblat på särskilt länge.

”Var försiktig med vad du önskar dig..”

Sedan blev jag sjuk. Om jag tyckte min kropp inte alltid samarbetade med mig innan så är det inget mot för nu. Josefin skrev: ”Spelar du i samma lag som din kropp eller är det din största motståndare?”  Jag skulle nog säga att jodå, visst spelar vi i samma lag. Problemet är bara att min kropp är den där dryga mobbaren som snackar skit och passar alla andra förutom mig. Den där coola som man ändå anstränger sig för att bli vän med, men oavsett hur mycket man ger så får man bara skit tillbaka. Sömn, bra mat och en promenad? Tja, vad sägs som att ligga helt däckad i fyra dagar?

I början av året hände dessutom något jag hade gett upp hoppet lite om. Jag gick upp i vikt! Fast väldigt snabbt. På lite mer än en månad gick jag upp drygt 10 kg. Nu väger jag 8 kg mer än den vikten jag legat på större delen av mitt liv, men ändå 5 kg under det jag vägt som mest.

Det är en konstig känsla. Något jag velat hela mitt liv, men när jag väl lyckas så ska jag erkänna att jag inte är helt bekväm. Nu gick det ju väldigt snabbt, så det är kanske inte så konstigt.
Jag tycker absolut inte att jag är tjock, det är jag inte, men det blir lite som att flytta in i en helt ny kropp och det tar ett tag att lära känna den. Och så hade det ju varit trevligt om jag gått upp i vikt med hjälp av träning.

Det lustiga är att jag inte gjort något alls. Jag har rört min mindre men också ätit mindre. Proverna visar normal ämnesomsättning, men det säger ju inte så mycket. Möjligtvis att jag antagligen hade hög ämnesomsättning innan och att det inte var så konstigt att allt mitt kämpande inte gav något resultat.

Jag har velat gå upp i vikt så länge, men jag har aldrig reflekterat över vad om händer när jag väl gör det. Som att ingenting i garderoben längre passar. Jag skulle nog säga att 95% av allt i garderoben är för litet. Det kanske var tur att sommaren aldrig riktigt kom eftersom jag tex inte får på mig ett enda par av mina shorts. Bikinis och BH-ar har blivit för små och dom flesta tröjor är för trånga eller går inte att knäppa. Jag var tvungen att köpa två par byxor för ett par dagar sedan bara för att faktiskt ha något att ta på mig.

Om jag är glad över att jag gått upp i vikt?

Innan

Efter (Ps. Varför har inte ett gram satt sig på mina underarmar?)

När jag nämnde för min läkare hur mycket jag gått upp så utbrast hon ”Oj, du måste ha varit väldigt underviktig innan?!” Visst låg jag på gränsen till undervikt med ett bmi på 18, men såhär i efterhand så tycker jag absolut inte att jag behövde gå upp i vikt. Kroppen klarade av att göra saker. Träna, springa och allt det där i vardagen. Den gav mig ett SM-guld och den tog mig upp för berg.
På samma sätt känner jag att jag inte heller behöver gå ner i vikt nu. Att det faktiskt inte borde handla om vikt över huvud taget, utan om vad kroppen orkar och klarar av. Är du hälsosam? Kan du göra det du vill? Om inte, är det på grund av vikten? Inte? Nä men skit i vikten då.

Jag såg ett klipp på youtube som handlade om hudfärg. Han jämförde våra kroppar med bilar och jag tycker det passar väldigt bra in på mer än bara just hudfärgen. Spelar det verkligen någon roll hur bilen ser ut så länge den går bra? Inte för att min bil går särskilt bra nu, men hur jag mår fysiskt har aldrig haft något med vikten i sig att göra.

You Might Also Like...

Inga kommentarer

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.